Lyckligtvis kvicknade hon till snabbt, den där människan på golvet.
Prinsessan Beatrice av York, som varit den enda som firat in nytt år på nyktert vis, hällde ut sitt vattenglas i Pattys ögonvitor.
Det kallades väl Att Utföra Sin Plikt För Kungariket.
Sedan fick prinsessan hemskt bråttom att lämna sällskapet.
Det kallades väl Att Rädda Sitt Eget Skinn Från June Williams.
”Ska vi inte åka in till sjukhuset ändå?” undrade Ellie oroligt. Hon satt i soffan bredvid en blek Patty invirad i yllefilt.
De var inte ensamma i vardagsrummet. Rich Price hade vägrat att lämna systrarna i fred sedan Pattys avsvimmande och stod nu och stampade bekymrat framför fönstret. Han hade bara frustat när Patty påpekade att June förmodligen önskade att hennes fästman spenderade resten av förlovningsfesten med fästmö istället för med grannar.
”Jag har ju sagt att jag inte vill dit”, sa Patty irriterat. ”För det här lilla skrapsåret? Aldrig i livet, då får ni släpa mig!” Patty strök ett finger över den kind som tagit emot fallet. Hon hade enligt egen utsago känt sig yr och svimmat direkt när hon kommit innanför dörren.
”Det kanske jag mycket väl gör”, sa Rich missnöjt. ”Vad tror du att Ian och Martha säger om din egen granne struntar i att ta dig till sjukhus när du svimmat utan anledning?”
”Jag drack nog bara ett glas för mycket av vinet du bjöd på”, försökte Patty och ryckte på axlarna.
”Det brukar man väl ändå inte svimma av”, sa Ellie med tvivel i rösten.
”Du har väl ingen aning om vad jag svimmar och inte svimmar av”, sa Patty surt.
Ellie tittade på Rich och skakade på huvudet. Han pressade ihop läpparna som om han försökte förhindra de värsta svordomarna i världen från att komma ut. Till slut gick han lugnt fram till soffan och satte sig mellan systrarna.
”Nu, Patricia, så ska du lyssna på mig”, sa han bestämt.
”Det brukar vara svårt att undgå”, muttrade Patty. Ellie kvävde en fnissning och försökte förgäves flytta på sin fot som höll på att kvävas under Richs kroppshydda.
Rich tog ett djupt andetag. ”Sluta fjanta och låt mig köra dig till sjukhuset för en
snabb koll”, sa han sedan lugnt.
”Och varför i hela friden skulle jag göra det?” sa Patty frågande.
”Det kanske inte är en sådan dum idé ändå”, försökte Ellie. Om Rich följde med Patty till sjukhuset så fanns det gott om tid för henne att fortsätta festen med Felix. Även fast Ellie visste att Esther hade en annan dejt i Jonathan, så kunde hennes envisa hjärna inte ge upp tanken på Felix och Esther hopkurade i någons sovrum…
”Om du inte lyssnar på mig så lyssna på din storasyster. Även om hon bara vill bli av med oss så att hon kan fortsätta det hon och Lucky höll på med”, sa Rich utan minsta antydan till ett leende.
”Typiskt Ellie”, medgav Patty med ett litet skratt.
Plötsligt var Ellie den som kände sig motarbetad. ”Det vill jag inte alls det”, sa hon surt. (Hennes kinder sa något annat).
”Så du följer hellre med mig och Patricia till ett väntrum där smittor sprids som klamydia, än att försöka se till att Esther inte lägger vantarna på en viss aktiesnubbe?” flinade Rich. ”Det tror jag när jag ser det.”
”Då kommer du se dig överbevisad nu, för jag ska med till sjukhuset”, sa Ellie trotsigt även fast hon egentligen ville stanna hemma.
”Nej, det ska du inte. Du är ju livrädd för sjukhus”, sa Patty bestämt. ”Kommer du inte ihåg när du började grina när pappa skulle gipsa benet?”
”Jag var åtta år”, försvarade sig Ellie med.
Men hon visste att Patty hade rätt. Det var inte bara det att hon hellre ville avsluta festen. Bara tanken på ett sjukhus gjorde henne ganska vettskrämd.
”Det avgör saken, Eleanor”, sa Rich med en nonchalant blick på Ellie. ”Du stannar, så tar jag hand om Patricia. Sen får du väl avgöra själv om du verkligen kommer att stanna här i din lägenhet”, tillade han med en blinkning.
”Jaha”, sa Ellie till svar. Hon visste att det inte var någon idé att säga emot Rich Price.
”Det är okej, Ellie”, sa Patty lugnt. ”Jag borde vara tillbaka om några timmar. Men du får köra försiktigt för jag är fortfarande lite illamående”, sa hon i varnande ton till Rich.
”Självklart”, sa han. Han sträckte fram handen till Patty som försiktigt reste sig
upp.
Patty log svagt. ”Jag är glad att mamma inte vet något om det här. Hon skulle redan vara på väg”, skämtade hon.
”Antagligen”, medgav Ellie med ett skratt.
”Det stämmer ypperligt”, deklarerade Rich med en titt på sitt armbandsur av guld. ”Era föräldrar möter upp oss inom kort.”
”Har du berättat för mamma?” utbrast Patty.
”Vad varje granne skulle göra”, sa Rich enkelt.
Först när Ellie försäkrat sig om att Patty skulle lyckas ta sig ned helskinnad till markplan kände hon sig lugn nog att knacka på hos grannarna för första gången det året.
Inte för att hon verkligen trodde att Rich Price någonsin skulle tillåta en kvinna vid hans sida att ramla. Det var liksom inte en sådan sak som folk trodde att Rich Price gjorde.
Ellie var tvungen att stoppa sig själv från att framkalla bildbevis av en Patty som stödde sig på en granne som hon brukade referera till som mansgris.
Ellie både knackade och ringde ivrigt på grannarnas dörr utan att någon öppnade. Till skillnad från en timme sedan så genomsyrades huset inte längre av musiken från festen. Rich Prices namn skrivet med tre decimeter höga bokstäver narrade Ellie så pass mycket med deras existens att hon bestämde sig för att öppna dörren trots brist på gensvar.
”Hallå”, ropade Ellie i samma ögonblick som hon snubblade över ett par höga klackar som bara måste vara Esthers.
Lägenheten var knäpptyst.
Det enda svar Ellie fick var ekot av sin egen röst.
För att matcha tystnaden smög Ellie så ljudlöst som möjligt in i vardagsrummet.
”Oj, ursäkta om jag stör”, var det omedelbara stammandet som lämnade Ellies mun när hon möttes av några förvånade ansikten.
Ellie visste inte vad man rimligtvis kunde förvänta sig av en kombinerad förlovnings- och nyårsfest hemma hos Rich Price. Men att värdarnas oklanderliga partyhumör skulle vara som bortblåst redan en timme in på det nya året var sannerligen inte ett av hennes alternativ. June, Esther och Felix halvlåg i varsin futong, vilket gjorde det svårt för Ellie att veta var hon skulle slå sig ned.
Om hon blev tillfrågad alltså.
Var hon ville slå sig ned var förstås en annan sak – det skulle vilken kvinna med någorlunda tillfredställande synförmåga skriva upp på när de såg Felix Hughes.
Men eftersom Esther var den första som sa åt Ellie att sitta ned föll det sig naturligt att grannen slog sig ned bredvid en snyftande blondin.
”Är något på tok?” frågade Ellie försiktigt. Hon hade satt sig så nära kanten av soffan att hon riskerade att ramla av.
”Esther och June är lite… upprörda”, förklarade Felix. Så fort han blivit medveten om Ellies närvaro hade han satt sig upp.
”Den jävla idioten”, hulkade Esther. ”Hur kan han bara göra nåt sånt?”
”Om det är någon som ska vara sur på Jonathan så är det väl jag”, mumlade June upprört.
”Varf…”, började Ellie.
Hon avbröts av Esther. ”Jag har väl minst lika stor rätt! Varför blir jag alltid sviken hela tiden? Är det för att jag är ful?” röt hon.
”Du har väl aldrig blivit kallad för ful, Esther Clarke”, sa Felix lugnande.
”Vaddå hela tiden?” muttrade June. ”Så vitt jag vet är det här första gången som en av dina killar bestämmer sig för att dra av mina trosor!”
Ellie gav June en förskräckt blick. ”Gjorde Jonathan det?” utbrast hon. ”Esthers Jonathan?”
”Han är inte min Jonathan längre”, snyftade Esther. ”Det var min förhoppning, men nu har den gått i kras…”
”Den killen borde aldrig bli någons Jonathan”, sa Felix hårt.
”Det hoppas jag att Rich ser till”, sa June med glödande ögon. ”Har du någon aning om vart han är någonstans?”
Alla tittade på Ellie. Till och med Dennis som stod ute och rökte på balkongen.
Hon övervägde att berätta sanningen, men ville inte riskera mer av Junes vrede.
”Ingen aning”, sa hon snabbt. Felix höjde på ögonbrynen, men sa ingenting.
”Hur var det med Patty förresten?” frågade han istället artigt.
”Just ja, jag såg henne knappt på hela kvällen”, sa Esther och torkade bort tårarna som klibbat fast i det vackra ansiktet.
”Hon mådde lite dåligt så hon gick hem”, svarade Ellie. Hon undvek att möta Felix blick.
”Hoppas hon mår bättre imorgon”, sa Felix vänligt.
”Det tror jag säkert att hon gör”, sa Ellie hastigt.
Esther började återigen snyfta, vilket fick den för Ellies del förskräckliga konsekvensen att Felix satte sig bredvid den blonda skönheten och la armarna om hennes axlar. Nu satt alltså Ellie bredvid ett mysande par. Hon kunde knappast tänka sig något värre sätt att inviga ett nytt år.
”Se så”, mumlade Felix när Esther med uppenbar vana kurade ihop sig i hans famn. Ellie var tvungen att titta bort.
”Rich bara måste göra något åt det där svinet”, sa June mörkt.
”Han kommer säkert tillbaka snart”, försäkrade Ellie.
”Det beror på vilket väderstreck av stan han befinner sig i”, muttrade June. ”Jag slår vad om att han är med den där slampan i Clapham. På vår förlovningsfest dessutom!”
”Det kan ju hända att Rich faktiskt gör något vettigt, har du tänkt på det June?” sa Felix lugnt.
”Det skulle vara första gången i så fall”, muttrade June.
En snabb blick på Esther sa Ellie att den försmådda skönheten hade somnat. På Felix bröst…
Av rädsla för att betrakta hur Felix skulle bära Esther i sin famn till sovrummet sa Ellie snabbt tack och hej då.
Men hon hann inte längre än till ytterdörren innan Felix stoppade henne. Hon låtsades inte se den sovande blondinen i hans famn.
Det var av yttersta vikt att undvika jordbävningar för självkänslan.
”Vet du vart Rich är?” viskade Felix.
Ellie var tyst en stund innan hon suckade: ”Han är på sjukhuset med Patty…”
”Var det något allvarligt?”
”Säkert bara för mycket att dricka”, log Ellie.
”Så du ville inte berätta för June att Rich är med Patty med tanke på förra helgens drama?”
Ellie nickade.
”Det var nog förståndigt av dig”, log Felix.
”Och dessutom tror jag inte att Patty vill att jag sprider ut att hon var tvungen att åka till akuten för ett par drinkars skull.”
”Jag lovar att inte säga något.”
”Bra.”
”Bra.”
Esther tryckte sig närmare Felix bröstkorg i sömnen. Ellie rodnade och tog farväl.
En del av henne tyckte att det inte var mer än rätt att dessa vackra personer skulle få varandra återigen.
En annan del hade god lust att snagga Esther och ge henne en clownperuk.
Patty svarade på tredje signalen.
”Gott nytt år Ellie!” sa hon glatt.
”Gott nytt år själv”, fnissade Ellie. ”Fast jag sa i och för sig det till dig när du hade svimmat.”
”Säkert.”
”Ja, det är helt säkert. Kommer ni hem snart?”
”Så snart som jag har fått de här idioterna att ta nya prover på mig.”
”Nya prover?”
”Ingen kan ju någonting på det här förbannade stället”, muttrade Patty. ”En läkare, Ellie… en enda! Och inte såg han ut som McSteamy heller. Sedan är det bara massa okunniga läkarstudenter här, så jag är verkligen inte förvånad att mina blodprov förväxlades med värsta sjuka personens.”
”Vad oprofessionellt”, utbrast Ellie. ”Jag menar, du har väl bättre saker för dig än att hänga på ett sjukhus på självaste nyårsafton.”
”Precis. Med Rich Price dessutom”, viskade Patty. ”Men jag måste medge att han är lite bra att ha i sådana här situationer.”
”Har han hotat att ge någon sparken om de inte fixar nya prover inom tio minuter?” skrattade Ellie.
”Ungefär så. Alla i personalen är livrädda för honom.”
”Det kan jag tänka mig. Ska jag förresten ringa mamma och säga att de kan åka direkt till lägenheten istället för till sjukhuset? Det verkar onödigt om ni ändå ska hem snart.”
”Det vore schysst.”
Ellie dansade medan hon plockade fram sängkläder till familjen. Den här nyårsaftonen hade varit lika oväntad som ljuvlig. Allt förutom Esther i Felix armar och Pattys sjukhusbesök hade gärna kunnat bli nyårstraditioner för Ellie del. Att systrarnas baksmälla skulle behöva underhålla mamma och pappa Saunders under morgondagen, eftersom Ellie antog att de inte skulle orka köra tillbaka till Manchester direkt, var en petitess i sammanhanget. Kanske kunde hon komma på en genväg att presentera mamma Saunders för Felix och resten av grannarna? Hon kunde säga att hon tappat ett örhänge bakom en futong.
Inte för att hon trodde att Felix inte skulle se igenom tricket. Han hade en förmåga att le överseende åt osanningar.
Ellie och Patty hade alltid gott åt mamma Saunders tonårsbeteende när hon träffade yngre män. När Kostas en gång gett henne en oskyldig komplimang så slutade hon inte rodna förrän familjen landade på regnelsk mark igen.
Ellies gladsinta lynne och the Killers förhindrade henne att uppmärksamma telefonen som ringde oavbrutet.
”Du måste kliva upp.”
Ellie öppnade ett halvt öga. ”Pappa, jag vill inte… Kan jag inte få sova en stund till?”
”Nej, vi måste åka”, sa Ian och tände sänglampan ovanför Ellies huvud.
Ellie kisade på sin pappa. ”Vart då? Kan ni inte bara sova någon timme till så kan vi gå ut och käka frukost sedan. Patty är väl knappast heller vaken?”
”Patty och hennes vän är fortfarande på sjukhuset. Mamma också.”
Ellie fnittrade till.
”Vad är det som är så roligt med det?” sa Ian surt.
”Jag vet inte riktigt om Patty skulle uppskatta att höra dig kalla Rich för hennes vän”, fnissade hon.
”Jag vet inte varför du pratar på det viset Ellie, för han verkar i alla fall vara väldigt stöttande.”
Ellie svarade inte. För hennes pappa förstod fortfarande inte vad som var så lustigt med att för första gången höra någon kalla Rich Price för Pattys ’vän’. Dessutom verkade Ian irriterande lättirriterad vilket vanligtvis brukade vara Marthas territorium.
”Lugna dig”, sa Ellie. ”Om ni så gärna vill att jag kommer och ser på när Patty väntar på ett litet provsvar så får jag väl göra det då.” Hon slängde av sig täcket med en suck.
Ian gav Ellie en tom blick.
”Hon har redan fått provsvaren. Det är därför vi ska dit”, sa han.
Någon som var van vid sjukhusmiljöer kanske inte tyckte att synen var speciellt märkvärdig. En sängliggande dotter som under högljudd protest ersatt festblåsan med en särk som inte satt tillfredställande på någon varelse. Inte på en människa i alla fall. En mamma som försökte hålla oroliga nerver på insidan av kroppen.
En pappa som stampade stressat med foten.
En storasyster i pyjamasbyxor som ville vara överallt annars än på ett sjukhus.
Och så en granne som var nöjd med att han mutat till sig ett privat rum till flickan med särken.
Det enda Ellie förstod av situationen var att Pattys första blodprov – som togs i två omgångar eftersom Patty var övertygad om att de blivit förväxlade – oroat läkarna så pass mycket att de var tvungna att ta ett ryggmärgsprov. Vad det nu var för något. De hade blivit informerade om att en läkare strax skulle gå igenom provresultatet.
Kvart i sex på nyårsdagen fick familj och granne mycket riktigt sällskap av en läkare. Alls utom Patty ställde sig upp. Hon nöjde sig med att hasa sig till en prydligare ställning i sängen. Ellie misstänkte att det berodde på att läkaren inte var helt olik McSteamy.
När han presenterat sig för alla som doktor Burrow och vänligt förhört sig om Pattys nyårsfirande, så satte han sig försiktigt ned vid fotändan av sängen. Knarrandet från sjukhussängen gav Ellie rysningar.
”Så jag antar att ni har fått berättat för er om Patricias initiala blodprov?” undrade han.
”Ja”, svarade Martha förstrött.
”Det var alltså…”, började doktor Burrow.
”Några avvikelser med blodet”, avbröt Ian. ”Vilket exakt betyder?”
Doktor Burrow tog av sig glasögonen och rullade dem mellan fingrarna. ”Jag skulle precis komma till det. Han vände sig till Patty. ”Det är nämligen så att de vita blodkropparna i ditt blod inte riktigt beter sig som de ska för tillfället.”
”Och hur ska de bete sig då?” undrade Patty nyfiket.
”Låt oss säga att de här, så att säga… onormala… vita blodkropparna, förökar sig väldigt snabbt och tränger undan blodets friska blodkroppar.”
”Men vad har det här med hennes svimning att göra?” frågade Ellie oförstående.
”Eftersom Patricia har en brist på normalt fungerande blodkroppar så reagerar kroppen med sådana symptom”, förklarade doktor Burrow viktigt. ”Jag ser att ho uppgett att hon haft problem med näsblod och långdragna förkylningar den senaste tiden. Det är också symptom på blodförändringen.”
”Jag tror att Patricia skulle uppskatta om du talade direkt till henne”, påpekade Rich bestämt.
”Han har helt rätt, du får ursäkta min klumpighet, Patricia. Får jag också fråga om det möjligen är så att du också känt dig trött på sistone?” undrade läkaren försiktigt.
”Ja, det har jag väl”, sa Patty och ryckte på axlarna. ”Fast jag sover mycket i allmänhet. Vem gillar inte att sova liksom?” tillade hon med ett skratt.
”Nä, du har faktiskt inte haft så mycket energi i höst”, medgav Ellie.
”Då ser jag”, sa doktor Burrow och gjorde en snabb anteckning i journalen.
”Nu när du har gått igenom det här med blodförändringen så skulle vi gärna vilja veta vad det innebär för Patty. Medicinering och så”, sa Ian högt.
”Självklart”, sa doktor Burrow hastigt. ”Jag antar att ni förstår allvaret i er dotters tillstånd, och att medicinering alltså måste sättas in omedelbart.”
”Blä”, sa Patty med en grimas. ”Bara det inte blir antibiotika, sånt smakar verkligen inte bra!”
Doktor Burrow harklade sig.
”Det är inte antibiotika det är frågan om, eller hur?” frågade Martha med ett
tomt uttryck.
Doktor Burrow suckade. ”Tyvärr. Jag hade verkligen önskat att så vore fallet. Jag ska be en sköterska komma in och förklara hur cytostatikan kommer att medicineras den här första omgången.”
”Men är inte cytostatika…”, började Ellie.
”Cellgifter?” fyllde Ian i.
”Det stämmer”, sa doktor Burrow.
”Ska det verkligen vara nödvändigt?” frågade Patty misstroget. ”Det behöver man väl bara om man har typ… cancer och sånt?”
Martha Saunders brast ut i gråt samma ögonblick som hon av barmhärtighet vände sig bort från sin dotter.
”Ja”, sa läkaren. ”Ditt ryggmärgsprov visade som sagt vad vi redan misstänkte, att du lider av akut myeloisk leukemi. Blodcancer med andra ord.”
Rummet fylldes av en obehaglig tystnad.
Ian kvävde Marthas gråt med handen och drog henne intill sig.
Ellies ögon fylldes med tårar när hon greppade Pattys hand.
Hon hade aldrig tänkt på att lillasyster hade så små händer. Det märktes ännu tydligare när Rich la sin hand ovanpå systrarnas och tryckte dem hårt.
”Det här kommer att gå bra, Patricia”, sa han till slut. Orden uttalades med sådan precision att de tycktes vara noggrant utvalda.
Ellie hade ännu inte tordats se Patty i ögonen, men tog mod till sig och lyfte blicken från tre händer till Pattys ansikte.
Lillasyster Saunders grät inte.
Hon stirrade ut genom fönstret.
Ellie såg det som en lättnad när läkaren bad att få tala enskilt med Patty och hennes föräldrar. Storasyster hade limmat på ett slags uppmuntrande leende och lämnat rummet tillsammans med Rich.
Även fast hon förlorat förmågan att känna hur benen bar kroppen så pinnade hon på i så snabb takt att Rich fick svårt att hänga med.
”Ska du inte slå av lite på takten, Eleanor? Det är inte Olympiska Spelen det här”, ropade han när han kom joggandes efter henne.
”Jag har inte sagt att du måste följa efter mig”, fräste Ellie.
Rich ställde sig framför Ellie och blockerade vägen. ”Ska vi inte slå oss ned här?” sa han lugnt och pekade på en bänk bredvid en godisautomat. ”Jag bjuder.”
”Jag tänker inte sätta mig på en äcklig bänk för sjuka personer om det är det du tror.”
Rich tittade misstroget på Ellie. ”Jag förstår om du är upprörd, men…”, började han.
”Upprörd?” snäste Ellie. ”Jag har ingen rätt att vara upprörd! Det är inte jag som
fått en dödsdom levererad på samma sätt som man läser upp en inköpslista!”
Ellie inväntade inte något svar från Rich utan började springa genom korridoren. Väggarna tycktes glida allt närmare varandra.
När Ellie närapå krockat med hissen hann Rich ikapp henne. Han greppade tag om hennes axlar och ställde henne med ryggen mot väggen.
”Nu lyssnar på mig, Eleanor Saunders”, dundrade han. ”Patricia blir inte friskare av att hennes storasyster beter sig som en femåring. Nu måste hela familjen ställa upp för varandra!”
”Men jag förstår bara inte…”, snyftade Ellie. ”Jag förstår inte… Hur kan hon vara… sjuk?”
”Ibland bestämmer sig livet för att testa oss”, mumlade Rich och såg Ellie rakt i de glansiga ögonen. ”Sedan är det upp till var och en hur vi vill hantera det.”
Ellie gled sakta längs väggen ned till golvet. ”Men varför Patty? Jag förstår inte… jag förstår bara inte…”, mumlade hon förvirrat.
”Det är inte meningen att du ska förstå”, sa Rich och satte sig på huk framför Ellie.
Ellie skakade frenetiskt på huvudet. ”Jag tror inte att jag kommer klara det här… jag kommer dö om något händer henne.”
”Nej, det kommer du inte. För du är stark.”
”Inte stark nog för det här”, snyftade Ellie. ”Hur ska jag kunna gå tillbaka till hennes rum nu och låtsas som allt är okej?”
”Det är okej att känna så här, Eleanor”, sa Rich lugnande.
”Nej, det är fan inte okej! Förstår du inte? Det är inget med den här morgonen som är okej!” fräste Ellie.
Rich reste sig långsamt upp. ”Vill du att jag ska följa med dig tillbaka till Patricia? Sedan ska jag inte tränga mig på mer.”
”Det behövs inte”, svarade Ellie kort. ”Och dessutom har du en del att stå i på hemmaplan, så det är nog bäst att du skyndar dig hem.”
”Vill du förklara?”
”Jonathan försökte sig tydligen på June”, sa Ellie tomt.
”Han gjorde vad?” dånade Rich.
”De sa att det hände när du gått. Så när jag var där var både Esther och June rätt upprörda.”
Rich slog näven i väggen bakom Ellie. ”Jag ger blanka fan i Esther!” röt han. ”Men om det stämmer att Jonathan haft mage att försöka stjäla min fästmö i mitt hus så kommer han att få veta att han lever. Det är ett som är säkert!”
Ellie kunde höra hur Porschen rivstartade från parkeringen när hon långsamt gick tillbaka till Pattys rum.
Lek Bland Gudar 