Kapitel 4

Visserligen hade tre år passerat sedan den enda gång Ellie haft insyn i grannlägenheten. Men nog hade den inte verkat särskilt stor när hon och Caroline stått i familjen Lloyds hall och försiktigt frågat om en korkskruv. Snarare lika anspråkslös som Ellie egen lägenhet. En liten instängd sak.Men Ellie antog att Lloyds måste ha slagit ut några väggar sedan dess.  Målat om. Bytt golv. Skaffat ett ultramodernt kök. Bytt tak till något som liknade något stenliknande. Ellie hade inte vetat om Lloyds uppenbara inredningsintresse. Det kanske hade uppkommit det senaste året, tänkte hon medan hon begrundade vardagsrummets statyer föreställande grekiska gudar i bara mässingen. Rich hade bestämt hävdat att de efterlämnats av Lloyds. Något Ellie hade väldigt svårt att tro på, även om hon inte orkade ta diskussionen. Att säga emot Rich Price i kungakrona var förmodligen man gjorde bäst i att undvika.

”Varför ser inte din lägenhet ut så här?” frågade Patty tyst när de gått en lång husesyn i sällskap ledd av Rich och June. Sexrummaren-med-två-badrum-och-ett-kök-som-Ellie-tidigare-trott-var-en-sliten-trerummare var så fullsmockad med uppklädda och utklädda inflyttningsfestgäster att systrarna knappast fått sin på hälften av lägenhetens alla inredningsdetaljer.
”För att lyx kostar, lilla vän”, sa Rich enkelt.
Ellie gav Patty en axelryckning som ville tolkas som att Rich var en konstig typ. Han hade nämligen inte släppt systrarna ur sikte på en halvtimme. De hade hälsat på vackra Esther som hastigast. Hon hade blivit glad att återse Ellie och att få göra sig bekant med Patty, men hade snabbt återgått till sitt manliga harem i soffan. Utklädd till sjöjungfru.
Faktum var att ganska exakt hälften av festdeltagarna var utklädda kvällen till ära. Richs kungakrona matchades av Junes tiara och drottningliknande klänning, medan Felix bar en fotbollströja.
En fotbollströja.
Till en början var Patty föga imponerad av Felix slarviga uppenbarelse. Tills han bjöd henne på en drink som smakade som en bit av himlen.
Ellie var inte heller imponerad, men hon visste ju att Felix kunde klä sig snyggt vid normala tillfällen. När de hälsade på honom där han stod i köket och blandade himlar hade Rich skämtat om att det var första gången som David Beckham agerat bartender hemma hos honom.
Felix drog på smilbanden. Bjöd sedan sällskapet på en andra omgång jordgubbsmojito. Denna gång var Ellies så stark att hon närapå spottade ut innehållet i glaset. ”Precis så starka de behöver vara”, sa Felix.
Patty nickade glatt och slängde ur sig frågan om Felix broder också var lika talangfull i köket. Felix berättade att Dennis visst kunde sitt vin, men att han skulle komma lite senare till festen eftersom han hade haft en långdragen audition. Han var tydligen skådespelare.
Pattys ögon blev stora som tefat.
De blev lite mindre när Felix avslöjade att han själv jobbade med aktier.
”Snark”, deklarerade Rich och stötte till Patty i sidan. ”Nästan värre än syrran som får jobba åt Charles Goodchild va?”
”Nu är du taskig, Rich”, sa June och gav sedan Ellie en vänlig blick. ”Jag jobbar som lärare. Det blir inte mycket värre än så.”
”Ska du säga, Patty! Hur roligt är det att jobba på en advokatbyrå?” undrade Ellie. De röda kinderna matchade ingen del av outfiten.
”Väldigt roligt ska jag få be att tala om”, sa Patty och rättade till ett veck i sidan på den vita klänningen. ”Är jag den enda som faktiskt trivs på mitt jobb?”
Rich och Felix började skratta. Felix slutade tvärt, men det tog en stund innan den förre återfått tillräckligt med fattning för att motsäga tjejen han envist kallade för Patricia.

Richard Price deklarerade högt och tydligt att han minsann aldrig skulle jobba på ett ställe där han inte trivdes. Men han hade inte någon anledning att illtrivas som pilot, bossandes över herrar i cockpit och damer i kortkort. Ellie såg hur Junes ögon blev svarta när flygvärdinnorna kom på tal. Richs fästmö såg plötsligt väldigt ynklig ut vid sidan av en muskulös fästman som förklarade sin kärlek till allt som hade med himlar och väder att göra.
För husfridens skull styrde Ellie in samtalet på bröderna istället. ”Så hur kommer det sig att Dennis blev skådespelare och du…” Hon hade dessvärre glömt bort vad Felix jobbade med. Pinsamt.
”Aktiemäklare”, fyllde Felix i med ett snett leende. ”För att vi är olika antar jag. Dennis har provat på massa jobb, han är en sökare helt enkelt. Hans första karriär var att importera en ny spritsort från Indien.”
”Dennis är så vrålsnygg att han inte ens behöver ligga sig till roller, och Felix har mest tur i hela världen. Där har du dina anledningar till bröderna Hughes yrkesval, Eleanor”, sa Rich. Junes ögon hade återgått till sina normala färger och hon fnissade lätt.
”Och som vanligt skräds inga ord från Richs sida”, kommenterade Felix lamt.
Rich ryckte på axlarna. ”Ärlighet varar längst. Eller hur, Patricia?”
”Patty”, sa Patty med uppenbar irritation. ”Och det är jag inte så säker på. Som svar på din fråga alltså.”
Rich lösgjorde sig från Junes armkroksgrepp. La ena handen på Pattys axel och den andra på Ellies. Det hela liknade ett litet väckelsemöte.
”Flickor med så fina namn behöver inga smeknamn”, sa han. Han gav dem en klapp på axeln och gjorde sedan en gest åt dem att följa med honom. Han ville väldigt gärna presentera Eleanor Saunders och syster Patricia för Festen.
Även Felix och June lämnade köket.
June hade fått syn på någon som var misstänkt lik en flygvärdinna på väg in i badrummet. Hon vred därför med ett illmarigt leende om nyckeln i låset på dörrens utsida och stoppade den sedan i en blomkruka bakom Esthers harem.

Ingen stod still.
Ellie var förvånad att golvet pallade för trycket. Men kanske mer förvånad över att en enda människa kunde ge upphov till sådan eufori.
Även den andel inflyttningsfestgäster som aldrig tidigare träffat Dennis Hughes hade jublat och börjat dansa i tveksam stil när han anlände med två påsar olivbröd och ett leende i George Clooney-klass.
Det hände ibland att Ellie ifrågasatte Pattys uppfattning av dans. Men att hon själv skulle leda ett kongatåg till en grannes ära hade hon inte trott.
Rich och Felix hade rätt.
Dennis var verkligen vrålsnygg och bröderna var olika.
Med det inte sagt att storebror i fotbollströja och lockigt hår inte såg bra ut. Men både Ellie och Patty förstod varför Dennis inte behövde gå sängvägen till framgång.

Vilket Patty berättade för mannen i fråga.
Ellie stod tillsammans med Patty och Dennis ute på en respektingivande balkong strax efter midnatt. Kongatåget var över för denna gång. Istället tycktes stjärnor dansa på natthimlen. Patty hade fått tag i Dennis skjortärm och Ellies axelband, och mer eller mindre släpat ut dem på balkongen. Sedan hade hon i enda mening hunnit framföra en hel radda påståenden. Presenterat sig och Ellie för grannen. Förklarat att Ellie var Dennis granne och att Patty själv var Ellies syster som mycket ofta hängde i detta hyreshus. Antytt att Dennis såg mer exotisk ut än sin bror. Sagt att hon förstod att han inte behövde ligga med femtioåriga kärringar för att få roller. Sagt att hon däremot inte förstod hur han kunde bo i samma lägenhet som Rich Price.
Skådespelaren med det exotiska utseendet tog Pattys utspel med ro. Han log så att smilgroparna syntes väl. Nickade då och då. När han tagit de båda systrarnas händer och kysst dem (!) tände han något som inte innehöll nikotin.
Ellie tänkte att hon borde säga något eftersom lillasyster uppenbarligen mist talförmågan efter sin allra första läppkontakt med en skådespelare.
”Så hur känner ni alla varandra?”
Dennis drog ett bloss innan han svarade. ”Jag har praktiskt taget känt den där Felix sedan barnsben.”
”Okej”, sa Ellie.
”Så är det”, sa Dennis innan ett litet leende tog över hans ansikte.
”För att han är din… bror”, fnissade Patty högt. ”Lustigkurre där! Berätta, är storebrorsor lika jobbiga som storasyrror?”
”Det finns inget som är jobbigt med Felix”, sa Dennis. ”Ingen annan ställer upp lika mycket för mig. Det enda som är lite irriterande är väl att han har sån jäkla tur hela tiden.”
Ellie räckte ut tungan till Patty och trodde inte att Dennis skulle se.
Dennis såg. Sedan visade han att han ville att systrarna skulle flytta sig närmare honom vid balkongräcket.
De lydde förstås.
Han viskade något om en läskigt stor lottovinst som de för allt i världen inte fick nämna för Felix.
Systrar lovade. Men fylla och smärre chock har väl aldrig varit särdeles framgångsrika löftesringar.
”Det var faktiskt i den vevan som han skickade iväg mig till Asien”, fortsatte Dennis. ”Han var less på mig.”
Patty la handen på hans arm som för att trösta. ”Din stackars stackare… hur kunde han göra en sådan sak?”
Dennis var verkligen ingen stackars stackare. Men lät ändå Pattys hand vara kvar.
”Tro mig när jag säger att det var för mitt eget bästa. Jag var en skitunge helt enkelt.”
”Men Asien som straff? Det låter inte så hårt”, sa Ellie.
”Först var det ett straff. Jag hade lovat Felix att inte röra en droppe alkohol, vilket inte var så himla roligt för en sjuttonåring på Indiens strandfester”, sa Dennis och fick något drömmande i blacken.
”Åh… strandfester i Vietnam…”, mumlade Patty och tryckte sin hand hårdare mot Dennis arm.
”Jag har bott i Australien en gång”, pep Ellie plötsligt.
”En vecka är inte att bo”, sa Patty.
”Två månader”, sa Ellie surt.
”Din lyckost, jag älskar Oz”, utbrast Dennis. ”Hursomhelst gjorde åren på resande fot mig bara gott”, fortsatte han och lyfte diskret bort Pattys hand.
”Felix berättade om spritimporten”, sa Ellie.
”Totalt misslyckad. Det visade sig att det finns en anledning till varför indisk sprit inte slagit stort här i England.”
”Varför?” undrade Patty.
”För att den smakar skit. Kom så går vi och dansar.”
Dennis sträckte fram en snygg hand som Patty tacksamt tog emot. Trots att Ellie kunde ha svurit på att den var ganska avsedd för tjejen med de bruna tånaglarna. Tånaglar som Esther anmärkt på även fast de knappast syntes under Ellies skor.
Den heliga treenigheten möttes omedelbart av June när de kom in i värmen.
”Men var har du varit Dennis? Du skulle ju hjälpa till med musiken”, bannade hon.
”Vet du vad? Jag skulle kunna flytta utomlands igen bara för att slippa ditt tjat, June”, suckade Dennis nonchalant.
”Det tror jag det”, sa June. ”Om ni ursäktar mig”, fortsatte hon och stegade rasande mot Rich som höll armarna om en annan kvinna. En rödhårig. Förvillande lik… Prinsessan Beatrice av York?
Ellie trodde hon såg fel. Spärrade upp ögonen lite till för att verkligen ta in det hon såg.
Eller inte såg?
Patty avmätta blick sa: ’Det där kunde till och med jag räkna ut med vilken tå som helst.’
Dennis skakade lätt på huvudet. ”Fråga inte”, sa han.
Ellie frågade inte.
Inte Patty heller. Hon hade nog med att blänga på den grupp kvinnor som ville roffa åt sig en bit av Dennis Hughes aura.
Marilyn Monroe var inte skapt för konkurrens.

När drinkarna gjorde sig påminda fick Ellie hemskt bråttom till närmaste toalett. Närmaste toalett hade dock varit hemskt upptagen i ett par timmar. Hög musik förhindrade flygvärdinnans rop på hjälp från att höras, så Ellie skyndade sig snabbt till nästa badrum utan att passera Gå. En promenad runt lägenheten och tre visiter i köket senare hade Ellie fortfarande inte hittat en ledig toalett. Däremot hade hon funnit en pilot och lärare tätt omslingrade, en Dennis som glatt berättade Indienanekdoter för Patty och andra groupies, samt en gråtande Beatrice av York som smällde igen ytterdörren. Ellies sista bestående intryck av festen utgjordes av en sjöjungfru knappandes på en mobiltelefon i den röda divanen. Bredvid henne satt en fotbollsspelare och log förnöjt.

Vid det här laget önskade Ellie att hon hade en blöja och sprang över till sin egen lägenhet. Beatrice av York satt ensam i trappuppgången. Hon hoppade till när Ellie stängde grannarnas dörr.
”Beatrice”, sa Ellie och gav prinsessan en kort nick.
”Och vem ska du föreställa då?” frågade undrade Beatrice av York.
”Ellie Saunders. Eller Trisha Fellows förresten.”
”Vilka är det då?” undrade prinsessan skeptiskt.
”Precis.”
Ellie Saunders stängde dörren till sig och sitt.
Prinsessan Beatrice av York bestämde sig för att vänta förgäves en stund till.

Morgonen efter slamrade någon i köket. Trots att Ellie kände sig som en sopsäck som någon glömt att slänga utmanade hon sig själv genom att stappla från sovrummet till köket.
”Vad sjutton gör du uppe så här tidigt?” frågade hon när hon såg Patty i full färd med att slamra. Gårdagens smink var kvar. Till och med Marilynpricken ovanför munnen. Men istället för den vita klänningen bar Patty storasysters dyra morgonrock.
”Kaffe såklart”, svarade Patty.
”Jaha. Vad bra”, sa Ellie och gick till vardagsrummet för att peppa inför den kommande koffeinkicken.
Efter fem minuter slog sig Patty ned på Ellies ben. Hon sörplade sitt kaffe. Ellie tyckte att det doftade ljuvligt.
”När gick du från festen? Själv sa jag hejdå till Dennis vid klockan fyra”, fnissade Patty.
”Jag vet inte vad klockan var. Och var är mitt kaffe?”
”Fast det gjorde i och för sig varenda tjej där inne. Jag hatar efterhängsna tjejer. Verkligen HATAR, Ellie.”
”Säger du det så. Ge mig kaffe.”
”Men Dennis hatar jag inte. Fan vilken kille! Visste du att han bott i Vietnam?”
”Indien.”
”Han har verkligen upplevt det mesta! Men det verkar vara ett släktdrag”, sa Patty och såg mäkta imponerad ut.
”Har Felix bott utomlands i tusen år, eller vaddå?”
”Var inte löjlig Ellie. Men han har också varit ute på många resor. Och det där med pengarna… wow. Det är nästan så att man kan bortse från fotbollströjan.”
”Tveksamt. Kan du hämta kaffe till mig också?”
”Och uppfinnare som tioåring. Hur många är det liksom?”
”Uppfinnare?”
”Japp. Jag kommer inte riktigt ihåg vad Dennis sa att uppfinningen var för något… Men det får vi reda på någon gång!”
”Kanske det”, muttrade Ellie och satte sig upp i soffan. ”Fast jag skulle snarare tro att Rich var uppfinnaren i den där skaran.”
”Han skulle nog kunna hitta på att han uppfunnit något, om det är det du menar. Typ internet. Eller egoismen.”
Ellie skrattade. ”Så vad tyckte du då om Rich?”
”Han beter sig som att han är kung över allt och alla.”
”Tycker du?”
”Tycker? Det är ett faktum. Och att han har mage att kalla mig Patricia! Arrogantare och otrognare jävel får man leta efter”, sa Patty med eftertryck.
”Det där med Beatrice var säkert en engångsföreteelse?” försökte Ellie. ”Och förresten, tycker du inte att det var konstigt att just hon kom på festen?”
Patty började gapskratta. Sedan slog hon ett lätt slag med näven på Ellies panna. ”Ellie… hon var utklädd till Prinsessan Beatrice. Det var inte Prinsessan Beatrice. Hon är ju mycket snyggare än så. Det borde du veta, även om du har jävligt dålig koll på kändisar.”
”Det var visst Beatrice”, fräste Ellie. ”Jag träffade henne i trappuppgången.”
”Då måste du varit full om du tror det”, konstaterade Patty.
”Det var jag inte alls”, ljög Ellie. ”Hursomhelst, varför berättade du så mycket för Rich om mitt jobb och Goodchild då, ifall han nu är så arrogant?” fortsatte hon.
”Va? Jag har väl inte sagt ett enda ord om din chef till Rich.”
”Sluta ljug, jag är inte född igår Patty”, suckade Ellie. ”Hur skulle han annars kunna veta att jag jobbade för Charles Goodchild?”
”Smickra inte dig själv, kära storasyster. Så intressant är inte ditt jobb att det är det första jag skulle börja prata om på en fest. Du måste helt enkelt glömt att du sagt det till Rich”, sa Patty irriterat.
”Skit samma, vi glömmer det. Kan du snälla leta fram en kopp kaffe till mig nu? Jag orkar inte resa mig.”
”Kaffe?” frågade Patty förvånat. ”Finns inget. Räckte bara till en kopp.”

Ellie var fortfarande sur på Caroline för att hon hade ignorerat inbjudan till den roligaste festen Ellie någonsin gått på.
Visserligen sa det inte så mycket. Att det var den roligaste fest som Ellie gått på.
Eftersom Ellie sällan gick på just fest.
Väldigt sällan.
Men hon hade ändå velat imponera på Caroline. Det låg i varje flickas natur att vilja vara den med kontakterna. Den som får inbjudningar till festligheter i häftiga lägenheter. Där män som Dennis Hughes dyrkas, Prinsessan Beatrice av York blir älskarinna till en amerikansk kvinnokarl och himlar serveras i flytande form. När Caroline äntligen hörde av sig på söndagskvällen var det för att redovisa i detalj exakt hur fullproppad hennes vecka varit och exakt hur lite tid hon hade haft till att svara på Ellies sms. Då Caroline alltid hade varit försiktig och absolut inte skulle prata på nonstop i telefonen – ärligt talat hade hon knappt vågat slå numret tidigare – blev Ellie häpen över den mängd ord som transporterades från en mobiltelefon i City till Ellies vardagsrum. Vars blåa heltäckningsmatta fortfarande var helt intakt eftersom ingen flyttat in ännu. Varken kanin eller människa.

Innan Ellie fick chansen att berätta om inflyttningsfesten och de nya grannarna började bästisen mala på om tvåkönade Firo samt Siobhan med kaninen. Alla tre ville hemskt gärna få en ny chans att se lägenheten. Om Ellie var frisk igen ville saga.
Om sanningen ska fram mådde Ellie sämre än någonsin när kaninen kom på tal. Det kändes som att baksmällan kom tillbaka. Men det var inte dessa ord som Ellie använde när hon gav sig själv en tidsfrist på två dagar. Om hon inte hittat en ny rumskompis innan tisdag kväll klockan 19.49 kunde visst tvåkönade Firo samt Siobhan med kaninen få ta sig en titt på lyan.
Caroline sa okej. Fortsatta att prata utan att lyssna. Ämnet som avhandlades den sista kvarten av samtalet var Pablo och hans sofistikerade kompisar. Mitt i samtalet nickade Ellie till, men Caroline var så uppe i sin skildring av en ostprovning att hon inte märkte av bristen på gensvar.
Sedan funderade Ellie på hur hon skulle hitta en normal kaninlös rumskompis. Hon glömde helt bort att berätta om inflyttningsfesten.

Veckans inledande dag var inte välkommen.
”Måndag, underbara måndag, eller hur?” sa Ellie hopplöst och pekade menande på kaffefläcken som täckte en inte helt oansenlig del av den vita skjortan.
”Testa tvål”, kvittrade Hannah.
”Bra idé”, sa Ellie.
Tack för tipset, Sherlock, tänkte hon.
Ellie stålsatte sig en sekund innan hon startade helikoptern. Som vanligt smålog Strauss när han hörde ljudet. Strauss var en äldre herre med tyskt påbrå som sysselsattes med den tråkiga finansiella delen av HoneyHoney. På en sällsynt personalfest hade Goodchild berättat för Hannah att Strauss varit god vän till hans numera avlidna pappa. Goodchild hade sagt att Strauss egentligen var för gaggig för att arbeta med redovisningen, men att han inte kunde förmå sig att göra något åt saken. Det dåliga samvetet var tydligen starkare än viljan att få korrekta siffror.

Hursomhelst hade Ellie egentligen inget emot Strauss. Men hon var lite avundsjuk på att han fått en ny laptop efter semestern – hans förra dator hade ju inte surrat som en helikopter. Inte ens som ett litet bi faktiskt.
Ellie såg hur Hannah, som satt i andra hörnet, snabbt tog fram fickspegeln eftersom hon visste att Kevin skulle anlända om ganska precis två minuter. (Det hela var en relativt onödig procedur med tanke på att Hannah stigit upp halv sex för att se till att vartenda mörka hårstrå låg på rätt plats och att underlagskrämen även täckte osynliga skavanker).

I vanlig ordning smällde Charles Goodchild upp dörren bakom Ellies skrivbord den sekund som hon inte gjorde något.
Den sekund hon inte gjorde något jobbrelaterat alltså. Facebook var inget som chefen alls förstod sig på eller ville utnyttja i marknadsföringssyfte – faktum var att han kallat sajten för ’Spacebook’ i ett år innan Kevin rättade honom – men han visste så pass mycket att det inte var relevant för en assistents job.
”Jag vet inte om du är medveten om att det är måndag och inte lördag, Ellie. Men det bör du ju bevisligen vara eftersom du befinner dig på din arbetsplats”, kommenterade Goodchild.
Ellie försökte frenetiskt klicka ned Facebook-fönstret, men sidan hängde sig.
Det var ett sådant läge i vilket vem som helst på kontoret hade fällt ned skärmen i ren och skär panik.
Vem som helst på kontoret hade dock en laptop och inte en stationär dator, vars skärm vägde arton kilo.
”Jag vet att det är måndag, men jag trodde inte klockan var nio riktigt ännu”, försvarade sig Ellie. Hon reste sig snabbt och dolde arton kilo med sin rygg. Goodchild tittade på sin klocka. ”Fem över faktiskt”, sa han. ”Så jag är tacksam om du sätter igång med Frankrike så kan vi gå igenom det innan lunch.”
”Ja absout”, svarade Ellie lydigt. Chefen skulle åka på inköpsresa till Bordeaux. Ellie skulle som vanligt leta efter billigast möjliga inkvartering och tänkte att det var synd på ett sådant vackert resmål.
Goodchild hejdade sig plötsligt. ”Just ja, det har blivit en liten ändring. Du ska boka två rum.”
Ellie gjorde en kråka i anteckningsblocket bredvid tangentbordet, fortfarande utan att ha vänt ryggen från den avslöjande datorskärmen.
”Noterat”, sa hon.
”Så om du har tur får du åka till Bordeaux om några veckor.”
Ellie lyste upp. ”Jaså?” Hon såg redan vingårdar, underbara landskap och franska gentlemän framför sig! (Varken Charles Goodchild eller biodlingar ingick i bilden.)
”Det är mycket att undersöka, så jag tänkte att jag tar med mig någon med analysförmåga”, sa Goodchild och nickade sakligt åt Hannahs håll. ”Och så får Hannah bestämma vem hon vill ska följa med.”Ellies humör sjönk som en sten mot havsbotten. ”Det låter trevligt”, sa hon.
”Och Ellie, jag kan tänka mig att stretcha lite på budgeten denna gång”, sa Goodchild förtroligt och lämnade fram en lapp med boendeförslag. Ellies franska var dålig, men hon förstod att ’chateau’ förmodligen inte betydde koja.
Hon nickade.
Ville att Goodchild skulle vandra vidare så att hon snabbt kunde altcontroldeleta bort Pattys Spacebook-bild på en skelögd Trisha Fellows med axelband som halkat ned till midjan (om hon nu hade haft någon) sörplandes på en rosa himmel. Så fort Goodchild lämnat henne ur synhåll skulle hon googla på ’bödel’. Chef och lillasyster låg båda nämligen risigt till.

”Den nya killen?” undrade Kevin när han såg den omtalade kaffefläcken.
”Japp.”
”Hur svårt kan det vara att lära sig att sätta fast ett kaffelock ordentligt?” fortsatte Kevin.
Den nya killen syftade på en egentligen inte särskilt ny kille på Starbucks. Det var inte bara Ellie som drog en otålig suck när hon i morgonstress sprang in i kaffebaren och fick syn på Den nya killen i färd med att förväxla beställningar och göra kokheta lattes.
Ellie och Kevin lunchade i personalfiket när Hannah kom springande med andan i halsen.
”Tack Ellie!” utbrast hon glatt. Hon gav Kevin en snabb puss på kinden och tog sedan åter ögonkontakt med Ellie.
”Varsågod”, sa Ellie. ”Men det var faktiskt Goodchild själv som ville ha med sig dig till Bordeaux.”
”Bordeaux?” sa Kevin frågande och rätade till glasögonen. De hade en tendens att sitta lite skevt, vilket fick honom att likna en galen professor.
”Mais oui! Och eftersom Ellie varit snäll nog att boka in Goodchild, mig själv och en till på ett slott…”, började Hannah med ett finurligt leende.
… så tar du med dig Ellie, tänkte Ellie.
”… så ska du och jag bo på slott älskling!” fortsatte Hannah.
”Är det sant älskling?” utbrast Kevin.
”Back to La France”, skrattade Hannah och gav Kevin en alltför intim kram för att vara psykiskt okej för en kollega att betrakta.
”Landet där vår kärlek föddes”, sa Kevin och nickade viktigt mot Ellie som tappat all slags matlust.
Hannah släppte taget om Kevin och vände sig mot Ellie. ”Du är väl inte sur?”
”Nej absolut inte, varför skulle jag vara det?” svarade Ellie med stor övertygelse.
”Precis vad jag tänkte”, sa Hannah. ”Jag menar, varken jag eller Kevin har ju fått åka på någon tjänsteresa tidigare. Och du var iväg i våras.”
Ellie tänkte tillbaka på sin och Strauss bussresa till en biodling utanför Englands tråkigaste stad Hull, som Hannah jämförde med en slottsvistelse i Bordeaux. Hon lämnade snabbt den tragikomiska tanken för att komma på hur hon skulle kunna hitta en rumskompis utan kanin inom ett och ett halvt dygn.

Kapitel 3

I väntan på tunnelbanan läste Ellie Carolines sms. Kanske fyra gånger. Caroline informerade vänligt om att Siobhan (kvinna, 28 år + kanin) och Firo (kvinna/man, 32 år) skulle komma på lägenhetsvisning samma kväll. Det skulle däremot inte Caroline själv, eftersom hon antog sig ha fullt upp med sin egen inflyttning i City.

Ellie trodde att hon förstått att Caroline skulle flytta ut. Att hon skulle behöva dela köksbord med någon annan framöver. Etc.
Det hade hon inte.
Innebörden av Carolines utflytt kom som en plötslig käftsmäll. Det enda rätta var att genast beklaga sig.
”Hej mamma. Du kan inte tro vad som har hänt”, suckade Ellie i telefonen.
”Så tråkigt att Caroline ska flytta ut”, svarade Martha.
”Vem har sagt det?”
”Jag träffade hennes mamma på butiken igår kväll. Men jag hade redan hört det av Patty.”
Ellie undrade hur hon kunnat glömma att lillasyster Saunders hade tusen gånger bättre kontakt med mamma Saunders än hon själv någonsin haft.
”Självklart.”
”Så när har du tänkt fråga henne?”
”Vem?”
”Patty.”
”Aldrig”, svarade Ellie. ”Hon har ett kontrakt på ett år och jag tror knappast att någon vill ta över hennes slitna rum i Elephant & Castle. Men Caroline har faktiskt fixat två personer som ska titta på rummet ikväll.”
”Tjejer?”
”En i alla fall”, muttrade Ellie. ”Och kanin.”
”Kära nån.”
”Ja.”
”Vad ska hända med heltäckningsmattan i vardagsrummet?”

När nöden inte har någon lag är det okej att förklara för Caroline att man plötsligt blivit sjuk och plötsligt inte kan ta emot besök i lägenheten. Under eftermiddagen förvärrades Ellies inbillade sjukdom några snäpp av franskt gulligullande.
Lagom tills att hon fick syn på en dörr som numera saknade namnet Caroline Philipps kom den stora lättnaden över att hon inte behöva spela värdinna den kvällen. Ellie var glad för alla gånger hon slapp fejka.
Hon stannade till framför Eleanor Saunders dörr. Ryste. Sådär som hon alltid gjorde när hon såg fullständiga versionen av sitt namn utskrivet. Eller när någon muntligen kallade henne för Eleanor. Ellie räckte kort och gott. Om man nu var tvungen att ha ett namn var det bra att ha ett som gick snabbt att säga, tänkte hon och vred sakta om nyckeln.

Utan att märka att Caroline plockat med sig den rödprickiga tekannan, den apelsinformade äggklockan, sin eltandborste och Roy Lichtenstein-konsttrycket som dolt diverse borrhål i vardagsrummet, skyndade sig Ellie till Carolines rum. Väl där insåg hon att det nog vore väldigt fel att kalla det för Carolines rum numera. För det enda som vittnade om att rödhårig Philipps någonsin bott i rummet bredvid brunhårig Saunders var en teckning som låg på fönsterbrädan. Trots grådaskigt humör kunde Ellie inte hålla sig från att fnittra högt när hon föreställde sig Pablos reaktion på bröllopsillustrationen av Caroline och Tom Felton. Ellie kom mycket väl ihåg Carolines sextonde födelsedag som firades med premiären av Harry Potter och en illustration av Carolines framtida giftermål med självaste Draco. I imperfekt hade Ellie och Caroline nämligen varit töntar.
I presens kunde det också hända att man kände sig som en tönt.
Ellie brukade alltid skaka av sig den känslan. Ungefär som en hund som hade badat och ville bli kvitt vattnet som tyngde pälsen.

Horisontellt läge. Ellie hade avancerade planer på att somna framför TV:n för att tillfriskna från fiktiv sjukdom. En-euro-vinet-från-Medelhavet-som-Caroline-varit-generös-nog-att-lämna-i-kylskåpet spökade i Ellies hjärna. Blandades med tankar av förundran över hur blå Carolines tapeter varit. De hade knappt synts tidigare, eftersom den förra rumskompisen hade en fetisch för affischer.
Fetisch för affischer, tänkte Ellie och skrattade lågt.
Eller skrattade hon det och tänkte lågt?
Hon hann inte fundera mer på saken förrän det ringde på dörren.
”Visningen är inställd”, ropade hon. Fortfarande blundande i liggande läge.
Det ringde en gång till på dörren. Denna gång så högt att Ellie undrade om besökaren hade med sig en förstärkare.
Hon morrade ett par icke barnvänliga ord innan hon reste sig och svepte den skotskrutiga filten om sig.
Hon kände sig tvungen att visa Siobhan eller Firo att hon faktiskt var sjuk. Sjuka personer hade ofta på sig filtar. Eller så blev de sjuka av att ha på sig filtar. (Det skotska yllet kliade faktiskt fruktansvärt mot de delar som inte hade underkläder på sig).
Dörrklockan hann ringa ytterligare ännu en gång. Ännu högre. Ellie blev så överraskad att hon praktiskt taget slängde upp dörren i ansiktet på Siobhan eller Firo.
På andra sidan tryggheten stod en man alldeles för snygg för att heta Firo.
”Vilket varmt välkomnande, Eleanor Saunders”, sa mannen med klingande amerikansk accent. Han log så brett att smilgroparna förtjänade en egen Wikipediasida.
”Firo?” undrade Ellie pafft.
”Fira? På lördag, tackar som frågar”, skrattade mannen. ”Jag heter Richard Price förresten. Men vackra grannar får kalla mig Rich.”
Han sträckte fram handen. Ellie bara nickade. Hon kämpade för att hålla yllefilten på plats genom att hålla armarna i kors över bröstet och var medveten om att gesten förmodligen inte såg särskilt välkomnande ut.
”Fira vad?” frågade hon förvirrat.
”Vår inflyttning förstås”, sa Rich högt. ”Eleanor, du har fått nya grannar!” Som på en given signal öppnades dörren mittemot Ellies. Ut kom ytterligare en man och två kvinnor. Trion ställde sig på en militärprydlig rad bredvid Rich.

Iklädd ylle och full på billigt vin kände sig Ellie underlägsen vid åsynen av de nya grannarna. Den kortare av de två kvinnorna hade långt kopparfärgat hår, medan den andra kvinnan helt enkelt var den vackraste varelse Ellie sett. Hennes ljusa hår var spikrakt, men det var nog hennes ögon som förtrollade mest. Hon lutade sig obesvärat mot trappräcket. På hennes andra sida stod en man med ljusbrunt lockigt hår. Han såg väldigt trevlig ut. Trevlig på ett annat sätt än Rich Prices dominanta uppenbarelse.
Rich såg att Ellie betraktade hans vänner. ”Då ska vi se… Längst till höger har vi underbara June, min fästmö”, sa han. June log stolt mot Eleanor.
”Och sedan har vi lika underbara Esther”, fortsatte Rich med en van ögonblinkning mot den ljushåriga kvinnan. June blängde på Rich, medan Esther blottade en perfekt tandrad för Ellie och vinkade lätt med en välmanikurerad högerhand.
”Slutligen, den inte så underbare mannen, Felix. Eller Lucky som vi brukar kalla honom”, flinade Rich med en gest mot mannen på hörnet.
”Rich är alltid lika rolig”, kommenterade Felix med en menande blick mot sin rumskompis. ”Och du heter?” frågade han sedan i vänlig ton.
”Ellie.”
”Trevligt att träffas Ellie”, hälsade Felix, Esther och June i en välstämd kör.
”Eeh… tack”, stammade Ellie. ”Jag menar, detsamma. Tack detsamma.”
”Stopp”, befallde Rich plötsligt. Orden var riktade mot Esther som precis sträckt fram handen till Ellie. ”Eleanor kan inte skaka hand för då ramlar filten ned och hon har bara underkläder på sig.”
Ellie visste inte vad hon borde bli mest förbannad på. Att den där Rich Price använde hela hennes namn eller att han utmålade henne som nudist.
”På så vis”, sa Esther. ”Du förstår, Rich älskar att säga åt folk vad de ska göra och inte ska göra”, fortsatte hon och himlade med ögonen.
”Det menar du inte”, sa Ellie.
Rich skrattade så högt att den ensamma glödlampan som hängde i taket dallrade. ”Jag sa i alla fall inte åt Esther vad hon skulle göra med Felix.”
June la handen på Richs arm. ”Nu räcker det för ikväll Rich”, sa hon torrt.
Mest för att hon förväntades säga något sådant. Egentligen fann hon stort nöje i att se sin blivande make retas.
Rich såg inte nämnvärt berörd ut av Junes anmärkning, men tonade ändå ned sitt skratt. ”Vi får helt enkelt lära känna varandra bättre på lördag hela bunten, Eleanor.”
”Utan att behöva prata om saker som hänt för tusen år sedan?” frågade Felix. Ellie var säker att han syftade på det som Rich sagt om Felix och Esther.
”Jag kan inte lova något”, flinade Rich. ”För vad är en inflyttningsfest utan Sanning eller konsekvens? Gillar du den leken, Eleanor?”
”Nja.”
”För Felix hatar den”, viskade han ut i tomma luften.
”Men har ni förresten hunnit göra i ordning lägenheten tills lördag?” undrade Ellie. Mest för att byta samtalsämne från inga-kläder-under-filten-och-sanning-eller-konsekvens.
”Det är redan klart”, log Esther. Vi flyttade ju in igår.”
”Och Rich har kontakter för sånt”, skyndade sig June att säga.
Ellie nickade. Men förstod ändå inte riktigt hur ett helt kollektiv skulle kunna flyttat färdigt på mindre än 24 timmar. Hon såg skylten Lloyd på deras dörr och frågade: ”Och har ni någon aning om var Lloyds hamnade? Jag visste inte att de skulle flytta så jag hann inte säga hejdå.”
Det var en vit lögn från Ellies sida. Faktum var att hon var själaglad att familjen Lloyds son, som välkomnade varje lördag med pianospelande, hade lämnat byggnaden för gott.
”Lloyds?” undrade Felix. Han stirrade rakt in i Ellies ögon.
Ellie stirrade någon annanstans för att inte börja rodna, innan hon pekade på dörren bakom grannarna. ”De som bodde i er lägenhet tidigare. Jag såg nämligen föräldrarna senast igår morse, så jag är förvånad att de inte sa att de skulle flytta.”
”Utvisade från landet hörde jag”, sa Rich enkelt.
”Men de var ju engelsmän?”
”Det visar väl hur lite man egentligen vet om sina grannar”, skrattade Rich hjärtligt. De andra grannarna stämde in.
Även Ellie. Hon visste dock inte vad hon skrattade gott åt.
”Hursomhelst, så du lovar att komma på lördag?” frågade June exalterat.
”Jag lovar”, sa Ellie.
”Bra. För jag skulle inte acceptera ett nej, Eleanor Saunders”, sa Rich.
”Och då får du träffa Dennis också”, kvittrade Esther.
”Min lillebror”, flikade Felix in.
Ellie var för virrig för att fråga vad de nya grannarna jobbade med, om de skulle bo i lägenheten permanent och om de möjligen kunde upprepa sina namn.
När grannarna sagt hejdå ekade namnet Richard Price i Ellies huvud.
Medan en annan del av huvudet undrade om även bror Dennis hade haft ihop det med världens vackraste kvinna.

Ellie hade inget minne av att ha gått till sängs kvällen innan.
Men förstod att så måste skett eftersom:
1) Människor tydligen avled om de inte sov regelbundet
2) Hon vaknade upp till sängs till ljudet av en fanfar.
Nej. Ellie måste ha hört fel. Skakade på huvudet och stoppade det i sanden. Hon kunde helt enkelt inte blivit väckt av ett trumpetläte i hallen. Den besynnerliga samling människor som trängdes i Lloyds gamla lägenhet hade satt griller i huvudet på storasyster Saunders.

På väg ut från hemmets trygga vrå klev Ellie nonchalant på ett kuvert på dörrmattan. Inte förrän hon kom hem senare på kvällen upptäcktes det guldiga inbjudningskortet till Inflyttningsfest: tema fest. Det hade hamnat under ett brev från elbolaget, så risken var stor att det blivit förgiftat. (Ända sedan Patty berättat om en kompis som inte kunde äta mat som nuddat vid något som innehöll socker eller fett, av rädsla för att kalorierna skulle överföras till moroten, hade Ellie varit försiktig med att öppna post som vidrört räkningar).
Men vid närmare eftertanke trodde inte Ellie att Rich Price var en sådan man som skulle låta sina inbjudningskort förgiftas av elbolag. Den dagsfärska namnskylten på grannarnas dörr tydde snarare på motsatsen. Skylten liknade egentligen mer en tavla. Richs namn stod högst upp och var dessutom tre gånger så stort som de efterföljande.

Ellie var nyfiken på vad som dolde sig bakom dörren till R. Price, J. Williams, D. Hughes, F. Hughes och E. Clarke. Nästan halva Ellie – och det var en ovanligt hög andel – såg framemot att ta med sig Patty och Caroline till lördagens fest.
Hon funderade lite över vilka som var bjudna.
Men bara en stund.
En vis person hade sagt att man inte skulle grubbla på sådant som man inte rådde på. Eftersom Ellie verkligen inte rådde på att alla på festen skulle vara vackra Esthers och självsäkra Rich-killar slutade hon grubbla på saken. Tackade sin lyckliga stjärna för att Lloyds son och piano inte skulle närvara.
Hur skulle de kunna det?
De som varit portade från stadsdelen ända sedan det anonyma tipset om Mark Lloyds illegala samling av utländska maskar och skalbaggar.
Mannen som kräktes så fort han fick syn på en fluga.

”Men…”
”Men vaddå?”
”Du är väl ändå inte tjejen som blir bjuden på fest av främlingar?”
”Den här veckan är jag till och med tjejen som kommer att gå på fest hos främlingar. Du och Caroline med”, svarade Ellie och lät kaxigare än hon egentligen var.
Hon hade precis visat Patty inbjudningskortet. När lillasyster skrattat färdigt åt att namnet ’Rich’ var skrivet med dubbelt så stora bokstäver och exklusivare typsnitt än de andras försökte hon inte dölja sin tveksamhet.
Patty sjönk ned i fåtöljen. Sedan viskade hon allvarligt: ”Tänk om de är våldtäktsmän.”
Ellie höjde på ögonbrynen. ”Du bor i ett mögligt rum i Elephant & Castle och oroar dig för att mina nya välklädda grannar, varav två är tjejer, är våldtäktsmän?”
”Vi får väl undersöka saken på lördag.”
”Så du kommer?”
Patty log lurigt. ”Du sa väl att F. Hughes och D. Hughes var singlar?”
”D vet jag inget om, han var ju inte där.”
”F då?”
”Ingen aning.”
”Varför rodnar du?”
”Det gör jag inte.”
”Och var fan är tavlan?”
”Caroline tog den.”
”Så nu ska du och kaninen ha ett vardagsrum utan någon konst på väggarna?”
Ellie ryckte på axlarna. ”Jag får väl måla något.”
”Det säger du alltid.” Patty himlade med ögonen.
”Ja, jag vet”, suckade Ellie. ”Men jag måste bara säga en sak… du känner mig väldigt dåligt om du tror att jag tänker låta en kanin flytta in.”
”Äh. Särskilt stor skillnad från Caroline skulle det inte bli.”
Ellie ignorerade liknelsen. ”Den skulle förstöra mattan”, sa hon tyst och drog ena foten över den marinblå heltäckningsmattan nedanför soffan. ”Och hur kan du förresten jämföra Caroline med en kanin?”
”Vilken grönsak tänker du på?”
”En morot är en rotfrukt, ingen grönsak”, sa Ellie efter en stunds tystnad.
Patty skrattade i en minut innan hon bestämde sig för att åka hem.

Tänk att bestiga ett högt berg bara för att upptäcka att det inte fanns någon belöning på toppen. Inga törstsläckande vattendroppar i flaskan. Utsikten som enligt ryktet skulle vara värd att dö för låg skymd av dimma och berget var för hårt för att sätta ned en ”Ellie besteg detta berg”-flagga.
Ellie var van vid känslan att bli snuvad på konfekten. Att vara Charles Goodchilds assistent var krävande. Att dessutom arbeta inom samma fyra väggar som Kevin och Hannah var mer än nog för en (åtminstone relativt) mentalt frisk person.

Det egentliga problemet var att Ellie inte kände någon annan bergsklättrare. Visst hade hon läst frågespalter där desperata kvinnor frågade egenutnämnda experter om jobbråd. Ska de jobba kvar trots att chefen förväntar sig att de ska arbeta 25 timmar om dygnet? Och vad tycker egentligen den egenutnämnda experten om att den desperata kvinnan aldrig får löneförhöjning? Men Ellie hade svårt att identifiera sig med desperata papperskvinnor. Hon hade hellre velat prata igenom arbetssituationen med Patty eller Caroline. De var inga papperskvinnor, fast de var ju inte heller några bergsklättrare. (Ellie skulle bli förvånad om Patty sett ett enda berg i hela sitt liv). Så de kunde omöjligt förstå Ellies frustration över en man som istället för att berömma de 99 saker hans assistent gör rätt, påpekar den enda sak hon råkar göra fel.

Med tanke på att Caroline arbetade med präktiga sextioplussare och att Pattys kollegor på advokatbyrån var män i Armanikostymer skulle de förmodligen även slippa vara med om lika kräkframkallande känsloyttringar som Ellie tvingats stå ut med sedan semestern slutade. Mest störande var att ingen annan på kontoret störde sig på Kevin och Hannahs förhållande.
Fast Ellie hade i och för sig hört ett och annat om Pattys jobb också. Bland annat hur en gammal-som-i-inte-kvar-på-byrån-inte-gammal-som-i-tant-sekreterare hade haft sex med Pattys gifte chef efter en pubrunda.
Skvallret förtäljde inte den lilla detaljen att det var sekreterar-Saunders från Manchester som var den skyldige. Faktum var att Patty nog trots allt var lite av en bergsklättrare. Även om hon gav sken av att varje dag var en färd över böljande kullar.

På lördagsförmiddagen när Ellie målade sina tånaglar i en oestetisk brun nyans, som hon misstagit för estetisk svart, kom hon fram till ett par insikter:
Hon gillade inte att sova ensam i lägenheten.
Hade inte råd med hela hyran själv.
Någon behövde flytta in.
Helst inte någon med mer än två ben.
Och Caroline var en idiot som inte svarat på sms:et om inflyttningsfesten.
Och de nya grannarna verkade Underliga.
Det var därför inte helt otänkbart att inflyttningsfesten (med tema: ’fest’) skulle blir det också. Underlig.
Ellie hade inte haft någon kontakt med Rich Price och hans lakejer sedan mötet i yllefilten – om man bortser från ett överambitiöst inbjudningskort och daglig åsyn av en groteskt stor namnskylt på dörren mittemot – men tyckte ändå att hon hade rätt att dra sådana slutsatser.
För skulle normala grannar ha bjudit sjukling till granne på fest redan första dagen? Ellie trodde inte det.
Antagligen hade det att göra med att den där Rich var amerikan.
Och hon trodde verkligen inte att någon annan än R. Price skulle ha gjort bort henne inför F. Hughes med flit.
Ellie rodnade vid bara tanken. Blev plötsligt väldigt medveten om nyansen på de nymålade tånaglarna.
Om hon skulle klara av att gå på inflyttningsfest i extrementbrunt krävdes alkohol. En snabb titt i det gamla hederliga spritskåpet i köket – som numera var mer som ett sprithål eftersom Caroline dragit loss skåpluckan en drucken natt – visade att någon ersatt Malibuflaskan med något annat.
’Någon’ syftar på ’Caroline’ och ’Något annat’ syftar på ’Nada’.
I kylskåpet fanns dock två deciliter yllefiltsfylla från Medelhavet. Då Ellie inte hade några som helst planer på att klä sig i yllefilt vid det andra mötet med grannarna åkte förpackningen snabbt ned i soppåsen.
Hon gjorde istället det enda rätta: ringde Patty och bad henne ta med sig sprit och en förklaring av vad ’Inflyttningsfest: tema fest’ betydde att Ellie skulle bära för slags kläder klockan 20 när de skulle ringa på grannarnas dörr.

Ett par timmar senare låste Ellie upp ytterdörren. Det stod inga tvivel om hur Patty hade tolkat inbjudningskortet.
”Ska du ha på dig det där?” undrade Ellie.
”Nej, det här är mina vanliga kläder ser du väl. Festjeansen ligger här i påsen”, svarade Marilyn Monroe ironiskt. Hon gjorde en piruett så att Ellie fick se den vita halterneckklänningen ur alla vinklar. Tyget fladdrade följsamt och Patty plutade med klarröda läppar.
”Men jag trodde du skämtade när du sa att du skulle klä ut dig?”
”Det är ju temafest för sjutton. Då måste man klä ut sig”, sa Patty okonstlat och bättrade på det röda läppstiftet framför hallspegeln.
Ellie gav Patty en misstrogen blick. ”Jag trodde det var fest som var temat? Det står ju det på kortet. ’Inflyttningsfest: tema fest’.”
Patty fnissade. ”Varför skulle de ha en inflyttningsfest med fest som tema? Det säger ju sig självt att det är fest på en inflyttningsfest. Man behöver inte vara hjärnkirurg för att förstå det.”
”Tydligen inte”, kommenterade Ellie.
”Va?”
”Inget.”
Ellie medgav att Patty såg rätt fantastisk ut. Hennes långa hår var visserligen mer Sophia Loren än Norma Jean Baker, men Ellie visste att lillasyster skulle ha svar på tal till alla som hade mage att ifrågasätta varför Marilyn bestämt sig för att vara brunett ikväll.
Patty å sin del granskade Ellies håliga tights och tveksamma nagelfärg. ”Men den stora frågan är väl ändå vad du ska ha på dig?”

Därefter ägnade Patty några fruktlösa minuter till att poängtera att de både skulle behöva skämmas för Ellies skull om hon inte också klädde ut sig. Ett förslag innefattade att klippa sönder den beiga French Connection-klänningen som Ellie bar på sin examensfest och skriva ’Ugg’ tvärs över bröstet på den. ”Om de inte skulle fatta att du är indian liksom.”
Ellie visste inte om hon skulle skratta eller gråta åt tanken på att gå på Rich Prices inflyttningsfest iklädd en svindyr trasa med indianhittepåspråk.

Klädkaoset slutade med att Ellie klädde ut sig till sig själv. Patty hade trots allt klätt ut sig nog för dem båda. Dessutom hade det inte stått klart och tydligt på inbjudan att det var maskerad. Och om någon frågar kunde Ellie alltid säga att hon var utklädd till Ellie Saunders och få tre humorpoäng.
Gärna från F. Hughes. Eller kanske från D. Hughes – grannen som Ellie inte ännu träffat.
Ellies klänning var tajtare än innan Grekland så Patty fick hjälpa till att stängs dragkedjan bak på ryggen. Hon muttrade ’tråkmåns’ och ’indian’ om vartannat tills dragkedjan äntligen gick att dra upp helt. Ellie ignorerade hudflikarna som satt fast i rälsen. Hungern fick också ta plats i baksätet om hon skulle ha på sig den lilla svarta hela kvällen utan missöden.
Patty torkade sig för pannan och log nöjt. ”Sådär. Ska vi dricka något nu? Marilyn börjar bli törstig.”
”Vart ställde du vinet då?”
”Det står på köksbordet, ta med det till vardagsrummet.”
Ellie halvt om halvt sprang in i köket och kände sig förväntansfull inför kvällen. Eller så var det bara det att klänningen gav upphov till fler fjärilar i magen än de som vanligtvis residerade där.
Det tog dem till klockan fem i åtta att inse att Patty köpt alkoholfritt vin.
Om du frågar Ellie så vet hon ingenting om att plocka upp en tetra yllefiltsfylla från soppåsen i ren desperation.
Ingenting.

Med inbjudningskortet i handväskan och påklistrad salongsberusning ställde sig Ellie och Patty Saunders utanför grannarnas dörr strax efter åtta.
”Hör du musiken, Patty?” Det var en retorisk fråga från Ellies sida. Faktum var att hela hyreshuset hade hört musiken sedan flera timmar tillbaka.
Exakt i samma stund som Ellie ringde på klockan slog Patty tre nävar mot dörren.
Ellie blängde nervöst på Patty. ”Vi engelsmän använder klockan.”
”De kanske inte hör då”, sa Patty lätt. ”Vet du vem som ser ut som nu förresten?”
”Ellie Saunders?”
”Nej. Trisha Fellows.”
”Vem är det?”
”Exakt.”
Precis när Ellies tunga gjorde sig redo att säga något spydigt tillbaka öppnades dörren.
Musiken var så hög och amerikanskan så amerikansk att systrarna inte hörde vad den ståtlige mannen i kostym sa. Men hans leende antydde att han välkomnade dem till festen.
Patty hade inte träffat någon av grannarna förut.
Men hon hade förstått så pass mycket att om det var någon som skulle öppna dörren med en kungakrona av plast på huvudet så skulle det vara Rich Price.

Kapitel 2

En pappa Saunders som var intresserad av att prata med någon annan än en engelsman om något annat än fotboll under semestern var en ovanlig syn. Så trots att Ellie tyckte att utflykten nog uppfyllt hennes låga förväntningar kunde hon inte låta bli att le åt Ian, som på hemvägen lusläste broschyren om Dikteongrottan och frågade guiden när det var något han inte riktigt förstod. Ungefär 40 gånger.
Även Patty var involverad i samtalet. För varken hon eller Ian kunde dölja sin förtjusning över stalaktiter och stalagmiter och försökte pressa guiden på varje liten detalj om de fantastiska stenformationerna i grottan. Andra ämnen som avhandlades var Zeus kärleksliv (Pattys begäran) och Zeus krigande och idrottande (Ians begäran). Ian såg dock en aning besviken ut när guiden förklarade att Zeus inte deltagit i de första olympiska spelen. Inte i något följande OS heller för den delen.
Varför mamma Saunders var så tyst?
All energi hon hade kvar efter den omtumlande bussresan gick åt till att klamra sig fast vid sätet. Ibland pipa till av illamående eller blott förskräckelse när chauffören körde extra galet.

”Där missade du verkligen någonting, Ellie”, sa Patty för tredje gången när familjen stegade ut ur bussen med Martha i spetsen.
Ellie suckade. ”Kommer du att påminna mig i tio år om att jag inte vågade gå in i Zeus så kallade grotta?”
”Kanske.”
”Jag är i alla fall väldigt glad att du släpade med oss till Dikteongrottan”, sa Ian och gav Martha en fast klapp på axeln. ”Helt klart värt tio advokatstålar!”
”Absolut”, sa Patty. ”Håller du inte med mamma?”
”Jag säger bara en sak”, sa Martha lugnt. ”Nästa gång tar vi en taxi som vi kan säga åt att köra som en engelsman.”
Martha uppfattade inte skrattsalvan som följde. Hennes sinnen hade tagit sikte på den återbetalning av advokatstålar som hägrade vid biljettkontoret längre fram på strandpromenaden. Hon ansåg att hon hade betalat för att få se Zeus grotta – en farttokig chaufför hade inte ingått i avtalet.

Den kvällen var det dags för semesterns sista måltid. Familjen Saunders brukade skämtsamt kalla den för ’Den Sista Måltiden’. Som vanligt lottade de om vem som skulle få välja restaurang detta viktiga tillfälle.
Som vanligt föll lotten på Patty.
Ellie hade förväntat sig att Patty skulle välja den där restaurangen som resten av familjen var livrädda för. Där kyparna dansar medan de tar beställningar och helt oväntat kan rycka upp den gäst som ser mest ängslig ut för en svängom.
Den mest ängsliga gästen brukar variera mellan Ellie och Martha, vilket var anledningen till att de utan framgång försökt införa ett veto.
Traditionen var att alla skulle klä upp sig till tänderna och att den som lotten föll på skulle presentera sitt val nere i hotellobbyn 20.45. Traditionsenligt hade Patty tjuvlånat den klänning som Ellie självt tänkt bära. Traditionsenligt berättade hon sedan att Ellie och Martha skulle slippa dansande kypare.
För att sedan traditionsenligt berätta att hon skojade. Säga att de dansande kyparna trots allt serverade den godaste maten på Kreta. Och inte hade jeansshorts på sig. ”Så faktum är att ni borde vara väldigt nöjda med mitt val.”

Till Ellies glädje drogs kyparna som flugor till Marthas aura av ängslighet och den skvätt illamående som fanns kvar. Hon blev inte ens irriterad när en av dem påpekade att endast en grekisk gudinna kunde ha Pattys hudfärg och mörka lockar, och frågade om hon möjligen var adopterad? När Ellie släckt lampan i rum 104 för sista gången denna sommar kunde Patty inte bestämma vad hon helst ville prata om. Stalaktiterna i grottan eller det faktum att hon blivit kallad grekisk gudinna.
Ellie ville helst inte prata alls.
”Du förstår väl vad det här betyder?” sa Patty.
”Jag vet inte vad du syftar på men jag antar att svaret är nej”, svarade Ellie trött.
”Att jag blev kallad grekisk gudinna förstås!”
”Det betyder att du tydligen har brunast armar på flyget hem. God natt, Patty.”
”Ja, det kan du ge dig sjutton på att det betyder”, sa Patty stolt. ”Det var kanske därför jag hade så roligt i Zeus grotta. Som att jag hörde hemma där.”
”Innan idag så visste du knappt vem Zeus var. Och jag är ganska säker på att du inte hade någon aning om vad en stalakit var”, muttrade Ellie. ”Så att säga att du hör hemma i en grotta som en gumma hittat på att Zeus föddes i är väl lite av en överdrift.”
”Det heter faktiskt stalaktit”, rättade Patty. ”Och jag visste visst vem Zeus var. Gudarnas konung!”
”Ta inte illa upp, men nu vill jag sova. Det har varit lite väl mycket prat om grekiska gudar för min smak idag.”
”Suris”, viskade Patty.
”Gudis”, viskade Ellie tillbaka efter en stund.
Båda skrattade till.
”Och förresten så vet jag inte om jag skulle kalla guiden för en gumma, Ellie. Hon var ju knappt 40.”
”Jag pratade inte om henne, jag pratade om tanten förstås.”
”Vem?”
”Hon i Ray-Bans. Som plockade skräp.”
”Jaha”, sa Patty förbryllat. ”Men jag såg inte…”
”God natt”, avbröt Ellie. ”Du vet ju att vi bara får sova i fem timmar.”
”God natt då.”
Patty tänkte att ibland var Ellies humor väldigt svår att förstå. Puffade till sin kudde och hoppades att hon skulle drömma om något grekiskt.

Ju äldre Ellie blev, desto mer medveten blev hon om att vissa saker inte gick att komma ifrån. Som att jobbet väntade som en pålitlig hund efter semestern till exempel.
Smärtsamt medveten.
Söndagkväll och två veckors permission från Helvetet började gå mot sitt slut. För varje sekund som passerade av Downton Abbey kände Ellie solbrännan blekna och magen plåga. Om hon varit tonåring hade hon ritat en snabb skiss av en glad tjej och blivit av med obehagskänslorna, men de senaste åren hade Caroline fått stå till tjänst. Caroline Phillips var varken penna eller papper, men ganska användbar ändå. Och rödhårig.
Caroline och Ellie blev bästisar redan som åttaåriga Manchesterflickor, så när Ellie flyttade till London ett år efter Caroline tvekade de inte att skaffa en lägenhet tillsammans. Blyga Caroline hade illtrivts i studentkorridor och välkomnade därför Ellie med öppna armar. Och Ellie i sin tur välkomnade Carolines insidertips om livet på universitetet. Efter universitetsåren hade Caroline haft turen att få jobb direkt och arbetade som bibliotekarie på en privatskola.
Ellie hade också turen att få jobb direkt.
Vilket leder oss till den där magen som plågar.

Som Ellie såg det var den största skillnaden mellan henne och Caroline att Caroline faktiskt hade roligt mellan 8.30-17.00 på vardagarna.
Då Caroline ännu inte kommit tillbaka från sin tågluff i Europa (den som Ellie varit med och planerat men i sista sekund kommit fram till att en sekreterarlön inte räckte till) blev Ellie så illa tvungen att bearbeta sin ångest på egen hand. Hon skulle förstås kunnat våldgästa Patty, men hon levde efter devisen att om man kunde undvika ett besök i Elephant & Castle så gjorde man bäst i att göra så. Ellie hade först inte förstått varför Patty frivilligt velat bosätta sig där. Det var förstås innan hon fick syn på Facebook-bilden av Pattys hyresvärd. Mannen hade ett utseende som skulle kunnat få Patty att bosätta sig permanent i Zeus grotta om han hade framställt den som ett slott och smilat tillräckligt brett.
Han hade vissa likheter med en viss Harding i Manchester.
Nästa gång Ellie påpekade det skulle straffet bli halshuggning med oslipad yxa.
När Ellie slutade tänka på Pattys hyresvärd och på stackars Caroline som blivit livrädd när hon insett att hon skulle spendera en månad på räls på egen hand flög tankarna återigen iväg till parasiten. En parasit som Ellie med all säkerhet skulle träffa på nästa morgon med tanke på att han råkade vara hennes chef.
Med betoning på chef.

Ellie hade jobbat som Charles Goodchilds sekreterare i snart två år. Det fanns tyvärr inget som tydde på att hon skulle slippa den sämsta datorn i Englands arbetarklasshistoria, kemtvättsrundor på arbetstid eller uppmuntran såsom ’Oroa dig inte, jag är SÄKER på att Goodchild tänker befordra dig snart’, inom de närmaste åren.
Den enda anledningen till att morgontrötta Ellie begav sig till kontoret i Fulham en timme tidigare än vanligt på måndagen var för att få arbeta i lugn och ro. Charles Goodchild hade annars för vana att avbryta henne minst en gång i kvarten med diverse irriterande meningar.
Han hade också för vana att anlända till jobbet precis klockan nio. Inte en minut tidigare. Verkligen inte en minut senare.
På många sätt tyckte Ellie att han mer påminde om en rigid sextioåring än den 34-årige webbutikschef han utgav sig för att vara. I andras ögon var han en äckligt framgångsrik entreprenör som lyckats med något de aldrig skulle få för sig att testa – att sälja importerad honung på internet. I Ellies ögon var han en man som blev grinig om hon råkade boka in honom på det näst billigaste hotellet under affärsresan i Florens när företaget kunde sparat pengar om han fick bo i ett gethus istället. En man som blev hispig om Ellie var på toaletten mer än tre minuter. En man som de senaste åren befordrat vartenda dammkorn på kontoret, förutom det dammkorn han placerat framför en dator som lät som en helikopter och tog tjugo minuter att starta.

För att minska konsekvenser av försovning sprang Ellie hela vägen från tunnelbanestationen till kontorskomplexet. Caroline brukade säga att Ellie måste vara den som glömde paraplyet flest gånger av alla Londonbor. Ellie var villig att hålla med då hennes klackar sicksackade mellan portföljer och skoluniformer. Hon gav portvakten ett hej och ett snabbt leende innan hon klev in i byggnaden med blött hår klistrat mot huvudet. Allt Ellie visste om portvakten var att han stått framför porten ända sedan Ellie började på HoneyHoney. Allt portvakten visste om Ellie var att hon måste vara den som glömde paraplyet flest gånger av alla Londonbor.

Ellie blev inte överraskad att kontoret såg ut precis som det hade gjort två veckor tidigare. Entreprenörsanda till trots var Charles Goodchild inte mycket för förändringar, vilket den låga omsättningen av sekreterare var tydligt bevis på enligt Ellie. Men hon kunde heller inte känna sig smickrad över att fått spendera två år med att springa Charles Goodchilds ärenden, eftersom han sällan gav sken av att uppskatta hennes arbete. Speciellt inte på lönechecken.
Ellie svor tyst för sig själv när hon såg ljuset i springan mellan golvet och dörren till Charles Goodchilds arbetsrum. Hon visste att hennes snåle chef aldrig skulle ha lämnat lampan tänd över helgen och blev därför mer irriterad än förvånad när hon hörde klumpiga steg inifrån hans kontor.
”God morgon, Ellie. Har du möjligen undgått att klockan bara är halv åtta?” Charles Goodchild, iklädd blommig slips, hade knappt hunnit öppna dörren innan han började tala.
”God morgon Charles. Och jag vet vad klockan är. Har du haft en bra semester?” undrade Ellie. Hon böjde sig ned för att starta hårddisken och drog av överdraget till datorskärmen.
Charles Goodchild skakade på huvudet. Den plötsliga rörelsen fick hans glasögon att vagga fram och tillbaka i ansiktet. ”Låg sjuk första veckan och veckan därpå fick frun för sig att vi skulle tälta i Lake District.”
”Låter som att slutet på semestern var bättre än början”, kommenterade Ellie högt för att överrösta helikoptern som kämpade för att starta.
Charles Goodchild höjde på ögonbrynen. ”Nej dra på trissor. Och ingen internetuppkoppling fanns det heller.”
”Precis som här”, mumlade Ellie och syftade på den timmen det vanligtvis tog henne att ladda internetsidor.
”Hur sa?”
”Inget. Vill du förresten att jag ska beställa en ny kalender till dig? Den du har nu har augusti som sista månad.”
Charles Goodchild viftade nonchalant med handen. ”Ja, gör det. Men beställ från den billiga sidan.”
”För all del.”
”Och se absolut inte den här timmen som beordrad övertid.” Charles Goodchild stängde dörren till sitt kontor.
”För all del.”

”Vad brun du är!”
”Och smal!”
”Och brun!”
”Sluta ljug nu. Lika smal som vanligt men då rakt inte brun”, muttrade Ellie. ”Såg ni inte Pattys Instagram?”
”Nåväl. Men jag trodde att det var sånt man skulle säga till någon som varit utomlands”, sa Hannah oförstående.
”Om de är bruna”, sa Kevin. ”Men smal är du i alla fall alltid”, fortsatte han. Ellie åt lunch med Hannah och Kevin som jobbade på samma avdelning. Varje gång som Charles Goodchild fört på tal att någon av dem skulle flyttas till högre positioner på en annan avdelning av HoneyHoney hade Ellie kommit på riktigt usla anledningar till varför de borde stanna kvar. Det verkliga motivet kunde hon förstås inte uttala högt. (Inte för att hon egentligen trodde att Charles Goodchild skulle bry sig anmärkningsvärt om hans sekreterare hotade att skära av sin egen kroppspulsåder om hon särades från sina kollegor).
”Nog om mig”, log Ellie. ”Jag vill ju höra vad ni haft för er! Hannah, hur var Paris?”
Hannahs leende strålade lika mycket som glanssprayen i hennes nyfärgade svarta hår. ”Bra”, fnittrade hon. Kevin tog en paus i smörgåsätandet för att le mot Hannah.
Ellie log som en fjant. ”Så… Berätta allt! Nästa gång får vi åka tillsammans så att jag också får gå på Louvren.”
”Jag var aldrig på Louvren. Det hanns liksom inte riktigt med”, erkände Hannah.
Ellie nickade. ”Det förstår jag. Jag har hört talas om sommarköerna där, det verkar ju fruktansvärt! Men Eiffeltornet besökte du förstås?”
”Självklart”, log Hannah. ”Det skulle jag inte vilja missa för hela världen. Eller vi skulle inte vilja missa det, menar jag.”
Det blev tyst en stund innan det gick upp ett ljus för Ellie. Hannah log mystiskt. Till och med Kevin drog på smilbanden.
”Du skaffade dig en fransman!” utbrast Ellie. ”Vad romantiskt… och i Eiffeltornet av alla ställen.”
Kevin skruvade på sig. Han hade en tendens att göra det så fort Ellie och Hannah diskuterade det motsatta könets egenskaper.
”Oj förlåt”, sa Ellie. ”Vi kan ta det där sen Hannah, jag vill höra allt!”
”Faktum är att vi kan ta det nu. Det är väl lika bra”, rodnade Hannah blygt. Hon vände sig mot Kevin och la sin hand framför hans tallrik.
”Ellie… det är jag som är fransmannen”, förklarade Kevin viktigt.
”Min fransman”, kuttrade Hannah.
Ellie gratulerade det nya paret.

Resten av dagen tänkte Ellie att hon skulle skära av sin kroppspulsåder om hon var tvungen att jobba på samma avdelning som Hannah och hennes fransman. En fransman som Ellie visserligen tyckte mycket om, men som hade alltför genuint intresse för fiske för att vara pojkvänsmaterial. Ellie förstod helt enkelt inte hur Hannah, som ofta berättade om våta drömmar om Orlando Bloom, kunde nöja sig med en Kevin-på-jobbet. När Hannah och Kevin smög iväg från sina skrivbord för att hångla på toaletten tog Ellie tillfället i akt att tala med Charles Goodchild. Hon knackade på hans dörr och var noga med att inte gå in förrän hon tilläts. Charles Goodchild var nämligen noga med sådant.

Att be sin sekreterare slå sig ned var däremot inte sådant som Charles Goodchild var noga med.
Ellie stängde dörren bakom sig och ställde sig framför chefens skrivbord. Charles Goodchild såg lätt förskräckt ut.
Innan han hann säga något tog Ellie till orda. ”Jag har tänkt på det du sa om Kevin och Hannah innan semestern.”
”Jaså?” sa Charles Goodchild i ointresserad ton.
Ellie nickade. ”Jag tror helt enkelt att jag överreagerade. Jag har ändrat min åsikt, jag tycker att de förtjänar högre positioner. De arbetar hårt båda två.”
Charles Goodchild sken upp. ”För en gångs skull är vi helt eniga. Jag har tänkt lite på det här under semestern och kommer tillkännage deras befordringar imorgon.”
”Toppen”, sa Ellie stolt. ”Så när ska de börja på våning två?”
”Nej nej, de ska fortfarande arbeta här. Det vore dumheter av mig att låta så talangfulla personer gå från Försäljning. Pengar pengar, du vet.”
”Jag är helt enig.”

Det regnade mer i Ellies huvud än i himlen den eftermiddagen. Men skyfall övergick i duggregn vid tanken på att äntligen träffa en bästa vän. Carolines flyg från tågluffens sista anhalt Belgrad hade anlänt till Heathrow samma kväll. Ellie skyndade sig så gott hon kunde men fick dåligt samvete över att än en gång låta Caroline vänta. Hon hade också dåligt samvete för att ha lämnat sin bästa vän i sticket i en hel månad. Förhoppningsvis hade resan gjort Caroline, som knappt vågade gå på Sainsburys själv, lite mer självständig. Men Ellie hade inte höga förhoppningar om saken. Om man jämförde med Patty tog Ellie inte direkt för sig av livet, men om man jämförde med Ellie tog Caroline verkligen inte för sig av livet. Pappa Saunders brukade skämta om att Ellie var Carolines motor.
Vem vill vara en motor?

Underligt nog kom Ellie först till puben som enligt måndagslagen var öde. Hon hade sikte på bordet längst ifrån paret bestående av snygg kille och tjej med pojkfrisyr. Hon hade ju fått nog av kuttrande för en hel livstid. Hon beställde in två Staropramen. När bartendern tappade upp ölen i stora glas spilldes mer än vad som prickades rätt.
Ellie tänkte att det var därför unisextoaletten på jobbet såg ut som den gjorde. Ölaptit förstörd.
Någon knackade henne på axeln. Ellie vände sig om. Vad kunde den korthåriga tjejen vilja henne?
”Såg du inte oss?”
”Jo.”
”Men varför sa du inte hej? Vi har ju inte setts på en månad!” utbrast den korthåriga tjejen.
”Caroline!” utropade Ellie förvånat och glömde bort att hon skulle betala för kisset.
”Ellie! Du ser fantastisk ut!”
”Du med”, ljög Ellie. Någon som var mindre lättlurad än Caroline Philipps hade sett igenom osanningen. ”Vad har hänt med ditt hår?”
Caroline drog handen genom den korta frisyren som Ellie trott tillhörde någon mer futuristisk Londonbo än en bästa vän. ”Klippt”, förklarade Caroline. ”För att göra en lång historia kort träffade jag en underbar kille i Hamburg som sa att jag bara måste ha kort hår.”
Ellie blev mållös.
”Ska någon betala för de där?” avbröt bartendern.
De bästa vännerna ryckte fram sina betalkort samtidigt. Caroline gav världsvant tillbaka kortet till Ellie och sa sedan till bartendern att tappa upp en till öl. ”Pablo vill också ha en. För det är någon jag vill att du ska träffa, Ellie.”
”Tog du med den underbara killen från Hamburg hem till London?” viskade Ellie med misstro i rösten när de gick mot bordet som hon försökt undvika.
”Nej inte han! Pablo är så långt från en frisör man kan komma.”
”Jaså?” sa Ellie.
”Ellie här trodde att du var frisör”, skrattade Caroline när de två vännerna och Pablo andades samma luft.
”Frisör?” Pablo lyfte på ögonbrynen när han insåg att bästisen till hans världsvana flickvän hade mage att misstänka att han fann nöje i att röra vid främlingars hår.
”Det är jag som är Ellie”, sa Ellie och sträckte fram handen. ”Så vad jobbar du med om du inte klipper hår?”
”Finans”, svarade Pablo. Han tog ett löst grepp om hennes hand. Ellie hade precis läst en artikel om kroppsspråk men kom inte ihåg vad ett sladdrigt handslag ville säga.

Några pints senare hade Ellie fått reda på att Pablo hade spanskt blod men räknade sig som engelsman eftersom han var född i London. Han och Caroline träffades under en sightseeingrunda i Rom och hade sedan rest genom Europa tillsammans. Oftare i luften än på räls, hade Caroline påpekat. Underförstått hade Pablo Paella varit snäll nog att bjuda sin korthåriga flört på flygresor. Ellie försökte sitt bästa att tycka om bästa väns nya kille.
Men det gick i motvind.
Caroline trodde inte att Ellie såg när Pablo bestämt flyttade undan Carolines hand när hon lagt den på hans. Under ett av Pablos många toalettbesök förklarade pedagogiska Caroline för Ellie att Pablo inte tyckte om offentliga ömhetsbetygelser. Ellie nickade förstående.
För hon ville inte visa sig oförstående när det gällde vänner och deras spanjorer.

”Var har du ryggsäcken förresten?” frågade Ellie när bartendern vänligt bett två vänner att avlägsna sig från lokalen. Pablo hade ursäktat sig en timme tidigare. ”Jag kan slå vad om att den är proppfull efter en månads shopping”, la hon till skämtsamt.
”Jag tog faktiskt inte med mig ryggsäcken hit”, svarade Caroline.
”Jaså, jag trodde inte att du hunnit lämna den i lägenheten. Jag städade hela förra helgen, så jag blir väldigt upprörd om du säger att det inte syns”, sa Ellie och drog på munnen.
”Ryggsäcken är hos Pablo. I City.”
”Men det var väl opraktiskt? Du har väl med dig ombyte till imorgon?”
Caroline tittade ned på fötter som inte tycktes kunna stå stilla. Hon lyfte sedan blicken. ”Jag hade tänkt att flytta till City. Till Pablo typ.”
”När då?”
”Redan typ.”
”Caroline Philipps. Har du verkligen tänkt igenom det här?” undrade Ellie chockat. ”Och hur har du tänkt att jag ska ha råd med en hel lägenhet?”
”Oroa dig inte för det”, försäkrade Caroline. ”Pablo har betalat hyran för nästa månad. Och jag har lagt ut annonser på Gumtree, det kommer några och tittar på rummet imorgon kväll.”
”Så du säger att du lagt ut annonser och främlingar kommer och kollar på lägenheten?” sa Ellie med förskräckelse i rösten.
”Typ.”
”Och att du ska flytta till en spanjor som du känt i ett par veckor?”
”Typ.”
Ellie lutade sig så hårt mot fönstret på pubens framsida att hon kunde känna värmen från stearinljuset som brann på insidan. ”Förlåt Caroline, men jag har bara aldrig hört något… liknande”, fick hon fram till slut.
”Du får ju det att låta som att det är något dåligt.”
”Tycker du?”
”Ja, det tycker jag. Vi kommer och städar ur rummet imorgon förmiddag. Pablo har till och med tagit ledigt för att hjälpa mig.”
”Men jag har inte tagit ledigt”, sa Ellie. ”Så vi ses inte imorgon förmiddag.”
”Då ses vi när vi ses helt enkelt”, sa Caroline lättsamt och gav Ellie en kram.

Två bästisar gick åt motsatta håll. Ellie fnyste åt tanken att Caroline skulle ta tunnelbanan till City. Hon kunde ha haft gångavstånd om hon velat.
Om hon velat.

Natten kändes lång. Som att man hade något spännande att se framemot. Men vad hade Ellie att se framemot? En ny rumskompis som skulle dra in löss till vardagsrummets heltäckningsmatta.
Kanske skulle Patty vilja lämna gängbråken och flytta in.
Bo med sin lillasyster.
Mamma Saunders skulle bli glad.
Vid närmare eftertanke… När helvetet fryser till is.
Och inte då heller.

Ellies tankar försvann någonstans i det värsta åskovädret i mannaminne.
Hon somnade.
Så hon hörde aldrig när fem grekiska gudar flyttade in i lägenheten mittemot.
Var det någon som hört?

Kapitel 1

Tankens kraft.
Jovisst.
Just denna julitorsdag kunde tankens kraft ta sig någonstans.
Om du frågar Ellie Saunders. För hur förklarar man att de fyra olyckor man svurit heligt på att undvika under Kretasemestern inträffar redan under första dygnet? Inom loppet av femton timmar och tjugotre minuter för att vara exakt. Att självhjälpsboken affischerad med en plastikopererad vitt leende amerikanska inte varit dyr var till föga tröst för Ellie, som den senaste veckan gjort sitt yttersta för att upprepa fåniga mantran som skulle hjälpa henne att uppfylla önskningar med hjälp av tankens kraft. I Ellies fall utgjordes önskningarna av att undvika de fyra olyckor som hon obönhörligen råkat ut för varje Kretasemester sedan sjutton års ålder. De bestod i hyfsat kronologisk ordning av:
1) Inte bränna sig i solen. En elak jävel. (Status: Olycka skedd tre timmar efter ankomst till ön).
2) Inte dricka raki. En elak jävel. (Status: Raki nummer ett förtärdes i tron om att lillasyster Patty bjöd på vatten. De följande fem har Ellie ingen förklaring till).
3) Inte tappa snyggt ragg till Patty. En elak jävel. (Status: Två olyckor. Möjlig förklaring till olycka 2, se ovan).
4) Inte banka på Kostas dörr vid fyra på morgonen. En väldigt elak jävel. (Status: Pappa Saunders blängde trumpet när Ellie kom tillbaka till hotellet lagom till att en svettig äggröra var det enda som fanns kvar av frukostbuffén).

”Ska du med till stranden?” Pattys gälla röst misshandlade Ellies trumhinna. Ellie önskade ofta att Patty skulle vara lite mindre högljudd.
Lite mindre Patty.
Patty å andra sidan skulle helst se att hela England blev mer som Patty.
”Tycker du att det ser ut som det?” mumlade Ellie surt innan hon svepte ett glas vatten.
”Nja”, svarade Patty obesvärat från andra sidan bordet. ”Du ser faktiskt inte så pigg ut. Kostoseffekten!”
Ellie försökte kväva ett skratt som inte ville skrattas. Hon stirrade ned i bordet med orörlig min. Martha Saunders rynkade lätt på pannan medan hon betraktade en brunhårig, lite klen, dotter med en absolut hemsk solbränna.
Ian Saunders harklade sig. ”Så… hur var det med Kostas då?”
Det blev tyst en stund innan alla brast i skratt. Även Ellie.
Ian tog inte illa upp.
Han var van vid att fru och döttrar skrattade ut honom med jämna mellanrum. Det hände faktiskt att han skrattade ut sig själv när han tänkt ut något extra fyndigt.

Familjen hade spelat upp den här scenen många gånger.
Alla visste vad som gällde.
Tre fjärdedelar Saunders skulle traska de 325 metrarna till stranden och betala hiskeligt många euro per solstol. Ian skulle ledsna efter en halvtimme och sätta sig i en skuggig strandrestaurang med en ljus lager. Martha skulle låtsas sova, men hålla ena ögat öppet. Riktat mot det svenska tonårsgänget som ockuperade beachvolleynätet.
Patty skulle hålla båda ögon riktade mot det svenska tonårsgänget som ockuperade beachvolleynätet.
Alltmedan Ellie skulle säga att hon skulle spendera dagen under ett parasoll vid hotellpoolen.
Hon skulle säga att hon inte riktigt kände för saltvatten just idag.
Hon skulle däremot inte berätta att hon skulle ägna de tre första timmarna åt att duscha bort grekisk man och solbränna – inte nödvändigtvis i den ordningen – och sedan sova. Martha Saunders skulle nämligen få en smärre hjärtattack om hon fick reda på att hennes advokatstålar (Ians benämning) skulle finansiera dagssömn i ett varmt hotellrum. ”Det här ska jag påminna dig om varje gång som du klagar på vädret i London, det ska du veta”, skulle Martha Saunders ögon effektivt förtälja om de hade fått syn på den solbrända ryggen halvt täckt av ett lakan.

Eftersom Martha inte hade nyckel till sina döttrars rum förstod Ellie genast att det var städerskan som ryckte upp dörren till rum 104 runt klockan siesta.
”Jag ber om ursäkt… men skulle du kunna komma tillbaka senare?” mumlade Ellie sömndrucket med ryggen vänd mot dörren.
”Varför då? Så att du kan ligga och drömma om Kostos ifred?” skrattade Patty högt och slängde sig på sängen mittemot Ellies. ”Och fy sjutton vad många ägg man skulle kunna steka på din rygg!” tillade hon med illa spelad förskräckelse.
Ellie satte sig snabbt upp.
För snabbt för att inte översköljas av illamående.
”Vad gör du här? Jag trodde det var städerskan.”
”Mamma skämde ut mig”, svarade Patty enkelt.
”Jaha?”
”End of story. Säg bara att du vill äta lunch med mig här på hotellet.”
”Det vill jag ju inte. Och han heter Kostas förresten.”
”Jag bjuder på rakin.”

Med armpuffsklädda halvdrunknande barn som bakgrundsmusik försökte Patty berätta allt om gårdagen. Såväl information som ljudfrekvens fick Ellies huvudvärk att eskalera till oanade höjder, medan Patty njöt av att få berätta varje liten detalj.
”Och efter att du väckt Kostos faster när du knackade och skrek utanför hans dörr så vet jag förstås inte vad som hände”, fnissade Patty. ”Även om jag har mina aningar.”
Ellie fick en allvarlig min. ”Ingenting hände”, snäste hon. ”Och du är väl inte den som ska döma, du satt ju fastklistrad vid tysken hela kvällen.”
Patty log mystiskt. ”Äh, det var bara på skoj”, sa hon sedan lakoniskt.
”Så bra då”, sa Ellie och tog en försiktig tugga av salladen.
”Och förresten tror jag att han kan ha blivit lite sur när jag sa att Hitler hade vissa likheter med Simon Cowell”, sa Patty och ryckte på axlarna.
Ellie skrattade för andra gången den dagen.
”Killar från norra Europa ska alltid vara så känsliga”, fortsatte Patty. ”Jag menar, inte skulle väl Kostos blivit sur om du hade skämtat om Greklands ekonomi i natt?”
Storasyster på andra sidan plastbordet svarade inte.
Hon hade ingen aning.

… för egentligen kände Ellie inte Kostos. Inte Kostas heller för den delen. Han var ju bara en oskyldig semesterflört som råkat hänga med i nio år.
25-åriga Ellie ville gärna se sig själv som ett offer för omständigheter. Omständigheter som innebar att mamma Saunders advokatstålar var öronmärkta för en årlig familjeresa till Heraklion på Kreta. Samma hotell, samma strand, samma barer.
Samma Kostas.
Ellie ville inte erkänna det.
Men Patty hade rätt i en sak. Kostas hade vuxit fast i Kreta och därför skulle Ellie stöta på honom (i ordets båda bemärkelser) varje år tills hon dog eller gifte sig.
Det som hände först.
Pattys andra teori, som i korthet gick ut på att Ellie var en trygghetsknarkande storasyster, var inte lika populär. Och om så verkligen var fallet hade knarkandet definitivt slutat någon gång på morgonkvisten i Kostas för vita pojkrum. För det sista Ellie kommer ihåg var en hårig vänsterarm som avslutades i fem fingrar, varav ett prytt med guldring.
Kostas hade ofta pratat om en kvinna på fastlandet. Så när Ellie sömnigt tittade upp på hans ansikte tyckte hon att det var lika bra. För första gången på nio år la hon faktiskt märke till det där oklädsamma födelsemärket som prydde hans panna.
Patty hade förstås märkt det för nio år sedan.

Ikväll skulle Ian bära en skjorta han tyckte att han fick andnöd av att ha på sig. Andnöd var dock hans enda val eftersom Martha skickat hans fyra Manchester United-tröjor till hotelltvätten. Till och med den med Kungens autograf som absolut-inte-fick-komma-nära-en-tvättmaskin-trots-att-den-stank-av-tre-års-svett. Ian hade muttrat något om att Kung Rooney skulle dö om han någonsin fick reda på det här. På vilket Martha hade svarat att då var det tur att Ian inte behövde träffa Wayne Rooney på daglig basis.

Till skillnad från Ian var Martha inte uppvuxen i en fotbollsfrälst familj och hade aldrig i sin vildaste fantasi trott att Ians besatthet av fotboll skulle hålla i sig i 30 år. Om hon hade vetat det hade hon starkt motsatt sig flytten från London till Ians hemstad Manchester. Nu när båda döttrarna var utflugna var det möjligen katten som Martha kände att hon kunde ha ett normalt samtal med. I den mån Tommy orkade lyssna och inte ställde sig jamandes vid ytterdörren.
Ellie hade flyttat till London för studier för flera år sedan, men det var inte förrän nyligen som Patty bestämt sig för att ära huvudstaden med sin närvaro.  Den här semestern hade påmint Martha om hur det var att blanda jobbtankar med gnabb från döttrarna.
En positiv påminnelse.

Ian förtjänade inte bara klagomål. På något konstigt vänster lyckades Martha alltid få honom att anstränga sig när det väl gällde. Som första gången han skulle träffa hennes föräldrar. Som maj 1985 när de hade lånesamtal med banken.
Och som ikväll när hon bokat bord på en av Kretas finaste restauranger och Ian undvek att förstöra stämningen (genom att undvika tanken på hur Kungens autograf vanärades i en grekisk tvättmaskin).
Ellie var också nöjd. Hon hade äntligen återfått aptiten.
Att stafettpinnen var överlämnad var inte fy skam det heller – ikväll var det nämligen mamma Saunders som fick vara föremål för diverse gliringar om solbränna. Resten av familjen hade gjort kortdag vs nolldag i solen, alltmedan Martha – omgiven av tomma solstolar – lärt sig svenska volleybollregler.
”Oroa dig inte mamma, jag brukar också glömma bort att smörja in mig när jag spanar på killar”, anmärkte Patty när hon såg Martha gnida en rosa arm. Martha fnyste som svar och vinkade hastigt till sig Blond Servitris för att avleda uppmärksamheten. Ellie och Patty visste mycket väl att Martha aldrig tyckt om att vara föremål för kvickheter.

Så för familjefridens skull pågick bara gliringarna fram till dess att Blond Servitris anmälde sig i familjen Saunders tjänst. I kombination med att Ian plötsligt fick svårt att hålla ögonen på menyn, inte förstod grekiska och ville göra Blond Servitris jobb så enkelt som möjligt godtog han glatt alla hennes förslag.
Mestadels på grund av begynnande svartsjuka gjorde Martha en specialbeställning som skulle få frågetecken att formas i pannan  även på den mest luttrade restauranganställde.
”Ellie”, viskade Patty när blondinen i jeansshorts trippade iväg (fnissandes inombords åt engelsmannen som skulle våga sig på sjötunga).
”Ja?” svarade Ellie lugnt. Patty skulle som vanligt skulle komma med ett förslag till en tavla. Trots att hon visste att Ellie inte rört en pensel sedan hon bodde i Manchester.
Patty lutade sig närmare. ”Jag har ett förslag på en tavla! Föreställ dig… ett medelålderspar.”
”Jag hörde det där”, avbröt Martha.
”Ja du har rätt. Det låter verkligen som sann konst i mina ögon”, sa Ellie.
Patty knuffade sin storasyster i sidan. ”Jag var inte klar. Ett medelålderspar, men absolut inte äldre än 50, och sedan en ung blondin i mitten. Som kontrast”, sa hon enkelt.
Ellie skrattade lågt. ”Är det sånt som Harding lärde dig på samhällsstudierna?”
För första gången i juli blev Patty tyst. Som alltid när någon antydde något som hade sanning i sig. ”Larva dig inte”, sa hon sedan.
Mamma och pappa Saunders hade inte uppfattat ryktet. De var upptagna med att betrakta Blond Servitris som hade tappat en tallrik sjötunga på golvet.
Ian skrattade gott åt tanken att det nog var lika bra att den stackars sate som beställt fisken som halkat iväg på stengolvet slapp äta det slemmiga eländet.

Femton minuter senare underhölls familjen Saunders av Ians minspel när de från första parkett fick se den stackars saten serveras en ny portion sjötunga. Blond Servitris nickade stolt och sa att kocken gjort en extra stor portion för att gottgöra honom.
När Ian tog den första tuggan tänkte han på Kungen och fish and chips.

På strandpromenaden på väg tillbaka till hotellet utnämnde han sig själv till enhällig restaurangdiktator resterande del av resan.
Det var helt okej för Martha.
Även om hon helst inte ville se mer jeansshorts.

Ellie hade egentligen bara ett mål med återstoden av resan. (Förutom att vinna systrarnas traditionsenliga tävling om vem som hade brunast armar på flyget hem till Regnland).
Att stöta på Kostas en sista gång. I endast en bemärkelse. För att säga hejdå på grekiska förstås. Ett av tre ord hon hade lärt sig under nio Kretaepisoder.
Så vad gör en tjej som vill dölja något patetiskt och sorgligt och löjligt för sin familj?
Hon tar med dem på spa.
Hon hinner höra Ian fråga personalen ’vad massage ska vara bra för’ innan de fyra lunchölen tar över hans sinnesstämning och får honom att somna på massagebordet. Ellie smiter ut från sin egen behandling. Ut i den ljumma eftermiddagen.
Tänker att hon bör leta på det mest uppenbara stället för säkerhets skull.
Även om Kostas fasters restaurang förmodligen var ett för uppenbart gömställe.

Eftersom gömstället var för uppenbart hade Ellie inte förväntat sig att stöta på Kostas på en bänk utanför sin fasters restaurang. Inte heller hans två bröder vars namn Ellie aldrig lärt sig att uttala.
”Ellie!” ropade Kostas när han fick syn på henne. Hans ansikte täcktes av ett par gigantiska solglasögon. Och ett leende. Ellie, som hade fobi för att tala med folk i solglasögon, tänkte minsann också behålla sina glasögon på. Rättvisa var sådant som var viktigt för henne.
Men Kostas tog hastigt av sig sina. Vilket fick födelsemärket att öka lite i storlek. Dessutom fick det Ellie att tänka på att det måste varit ett år sedan hon hade sett honom i solljus. Ellie tog av sig sina solglasögon när hon kom fram till de grekiska männen. Log försynt mot bröderna. Hon visste inte om det var gesten eller kanske en osynlig vink från Kostas som fick dem att lämna bänken som på en given signal.
Hon slog sig ned ett par decimeter från Kostas. ”Vad gör du idag?” undrade hon.
Ellie tyckte det såg ut som att Kostas funderade.
”Alltså inte för att jag vill göra någonting med dig”, försvarade sig hon med ett lågt skratt. ”Det var bara en vanlig fråga.”
Kostas började plötsligt skratta. ”Du är allt bra rolig du Ellie Saunders.” Ellie var van vid att han tyckte sådana saker var roliga.
”Jag vet.”
”Om du jättegärna vill veta så ska jag åka upp till Mount Ida. Vi ska ju gifta oss där.”
”Vad ska du göra där?”
”Jag sa att jag skulle gifta mig.”
”Ikväll?”
Kostas suckade irriterat. ”Ja ikväll. Det är grekisk tradition att gifta sig i sandaler utan brud.”
Ellie kunde inte hålla sig för skratt.
”Oroa dig inte. Phoena kommer imorgon och bröllopet om tre dagar. Så ikväll ska jag och brorsorna förbereda lite.”
”Är det mycket som ska göras?”
Kostas log. ”Äh, du vet… mest kontrollera att ni turister inte förstört alltför mycket där vid Zeus grotta.”
”Ska ni gifta er där Zeus är begravd? Vad romantiskt!” utbrast Ellie. Hon fick genast något drömmande i blicken.
”Wow, jag hör att du verkligen kan din grekiska historia. Han är inte begravd där dummer, han föddes där. Och det ska mitt äktenskap också göra”, förklarade Kostas stolt.
Ellie reste sig sakta upp från bänken och ställde sig mittemot Kostas. Hon var tvungen att kisa för att kunna se honom i ögonen.
”Jag vill verkligen önska dig lycka till med allt”, sa hon. ”Er.”
”Tack Ellie.”
”Men jag kan tyvärr inte komma på bröllopet. Vi åker hem i övermorgon.”
Kostas tog på sig solglasögonen. ”Smickra dig inte. Du är ändå inte bjuden”, flinade han.
”Lustigkurre.”
Kostas sa ingenting, utan bara log.
”Antío Kostas”, viskade Ellie med ett leende innan hon vände sig om för att hinna tillbaka innan Patty insåg att hon inte var på spat.
”Antío Ellie”, nickade Kostas.
Ellie stannade upp farten efter fyra meter och vände sig om mot Kostas igen. ”Hälsa Zeus förresten!” ropade hon glatt.
Den blivande brudgummen lyfte ett finger mot en blå himmel som Ellie Saunders aldrig fick uppleva i Regnland.
Hon sov gott den natten.

Att Ellie förstod att hon var på god väg att förlora brunast-armar-på-flyget-hem-tävlingen innebar att hon nästa dag infann sig i bikini tidigare än någon annan på hela Kreta. Tvåa på stranden var dock Patty, så storasysters försprång på femton minuter hade varken gjort till eller från. Dessutom var Patty belönad med en hy som inte var vida representerad i släkten Saunders – det var svårt för en blekfis att tävla mot någon med olivfärgat skinn. Det kunde inga positiva mantran råda bot på.
Och det gällde även annat än solande, tänkte Ellie. Hon slog snabbt bort tanken på den där gången hon äntligen vågat bjuda hem George Fricker och kvällen katastrofalt slutade med att han spelade TV-spel med 14-åriga Patty.
Å andra sidan kunde Ellie måla, medan Patty fick kämpa med streckgubbar när de spelade Pictionary. Det var något som Ellie brukade trösta sig med.
Och det brukade vara sant.
Innan hon flyttade till London och inspirationen försvann någonstans i packningen.

Ellie väcktes ur dagdrömmen.
”Vi ska inget ha”, sa Patty irriterat. ”Visst ska vi inte, Ellie?”
Ellie betraktade den unge försäljaren med den slitna pärmen. Hon kände igen honom från tidigare somrar och orkade inte ens fråga vad det var han sålde idag. ”Kanske imorgon”, avböjde hon ursäktande.
”Imorgon försent”, suckade försäljaren med illa dold irritation. ”Turen är idag”, fortsatte han och betonade faktiskt ’idag’ så starkt att Patty trodde att han tog dem för dagisbarn.
Patty rynkade på näsan. ”Tro inte att vi har glömt den gången du fick oss att åka båt till den där paradisstranden som skulle vara öde, och vi fick trängas med trehundra andra britter.”
Ellie hade nästan glömt lågvattenmärket som Patty pratade om. Utflykten var nog värst för pappa Saunders, som i brist på öl och skugga led som en livstidsfånge.
”Och varför skulle vi vilja åka till nån sabla grotta förresten?” fortsatte Patty med ögonen spända på försäljaren. ”Vi är här för att tävla om vem som blir brunast och det lär knappast hända i en grotta.”
”Vaddå för grotta?” frågade Ellie nyfiket.
”Grottan där Zeus föddes. Jag har redan sagt det två gånger”, förklarade försäljaren otåligt.
”Den där har solsting”, sa Patty och nickade mot Ellie.
Försäljaren såg gladare ut. ”Så ni vill alltså åka till Dikteongrottan? Sex mil, tio euro per huvud.”
Ellie brast ut i skratt. ”Förra året lurade du alltså oss till en öde paradisstrand som inte alls var öde… och nu försöker du lura oss till en grotta som inte alls är grottan som Zeus föddes i? Nej tack.”
”Bara för att du kanske inte tror på grekisk mytologi behöver inte betyda att det inte är sant”, svarade försäljaren. ”Men tro mig, Zeus har funnits och han föddes i Dikteongrottan.”
Ellie skakade på huvudet. ”Jag tror visst på grekisk mytologi.”
Ellie trodde inte på grekisk mytologi.
”Verkar inte som det”, sa försäljaren med en överlägsen suck.
”Men varför tar du oss inte till Mount Ida om du nu vill visa oss platsen där Zeus föddes? Och inte hitta på nåt nytt ställe”, sa Ellie torrt.
Den unge mannen började skratta. ”Vem har lurat i dig det? Alla riktiga greker vet att han föddes i Dikteongrottan. Så ni åker till Dikteongrottan idag?”
”Nej”, utbrast Ellie och Patty samtidigt.
”För fan”, la Patty till när försäljaren lämnat dem för ett intet ont anandes medelålders par som precis anlänt till stranden.

Familjen Saunders höll på att svettas ihjäl.
Det var bara Martha som inte ville erkänna att så var fallet. Trots högljudda protester hade hon köpt fyra sightseeingbiljetter av den där gullige strandförsäljaren som de råkat på flera somrar i rad. Till respons började Patty planera en kollektiv sittstrejk, men efter hot om indragna födelsedagspresenter satte hon sig tillslut bredvid sin storasyster i bussen till Dikteongrottan. Storasyster som hade muttrade något om ”fejkgrotta” när Martha köpt biljetterna.
Martha själv var glad att familjen för en gångs skull kunde göra något bildande tillsammans. Hon hoppades att Ian innerst inne skulle uppskatta att kliva på samma stenar som Zeus en gång gjort. (Ian trodde nämligen att Zeus hade funnits på riktigt och Martha orkade inte riktigt ta diskussionen).
”Jag kommer att vara en blöt pöl när vi kommer fram till grottan om de inte fixar AC:n i bussen, det är ett som är säkert”, stönade Ian, vars ansikte hade antagit en nyans inte helt olik den röda på hans fotbollströja.
”Hur långt har vi kvar?” hojtade Patty till den kvinnliga guiden.
”Som ni ser så rullar vi precis ut från Heraklion stad och det är alltså sex mil till Dikteongrottan”, svarade guiden i mikrofonen. ”Sex mil kvar till Zeus hörrni!” la hon till i hurtig ton.
Alla förutom pappa och döttrarna Saunders applåderade.
Martha klappade högst.
Sedan förklarade hon viktigt för familjen att sex mil på grekisk landsväg betydde att de skulle vara framme vid grottan om en dryg timme.

Trettiotvå minuter senare vinglade Martha Saunders ur bussen först av alla. Sprang till första buske.
”Det var tur att de fixade AC:n i alla fall, eller hur tjejer?” sa Ian menande.
Ellie och Patty vek sig av skratt. ”Sex mil på grekisk landsväg betyder att vi är framme hos min stora kärlek Zeus om en timme”, härmade Patty med viktig röst.
”Hon om någon borde väl vara glad att vi kom fram en halvtimme tidigare”, skrattade Ian innan han gick för att se hur det var med Martha. Han tyckte egentligen lite synd om sin fru, även fast att han visste att de skulle prata om den här dagen i många år.
”Somliga straffar gudarna meddetsamma”, konstaterade Ellie.
”Nu är du väl taskig”, sa Patty.
”Vaddå? Hon har ju tvingat hit oss.”
”Ja du har rätt”, fnissade Patty. ”Lite rallykörning på krokiga grekiska vägar får hon väl allt uthärda för att träffa Zeus.”

”Jag är ledsen… men jag klarar inte av det här”, stammade Ellie och backade ett steg.
”Tycker du inte att du drar det här lite väl långt, Ellie?” sa Martha. ”Visst att du absolut inte tror att Zeus föddes här, bara för att Kostas har sagt något annorlunda, men fem minuter är jag övertygad att du klarar av.”
”Ja, kom igen nu Ellie”, tyckte Patty. ”Till och med jag som har noll intresse av det här ska ju med!” Hon rättade till sin pannlampa.
Resten hade redan gått in i grottan och nu fattades bara familjen Saunders.
Det hade faktiskt inte varit Ellies plan att inte gå in i grottan. Även om familjen verkade tro det.
Så barnslig tyckte hon nog inte att hon var.
Men åsynen av den mörka ingången omgiven av kalla stenblock fick hennes hjärna att ställa till med spratt.
Hon kände sig klaustrofobisk. Samma känsla som kom hon fick varje gång hissdörren dröjde en extra sekund med att öppnas.
Det var också den liknelsen som fick en förvirrad familj att lämna henne ensam i eftermiddagssolen.
För säkerhets skull förflyttade sig Ellie från grottöppningen. Hon hade blivit lätt illamående av att stå där ensam med en lampa tryckandes mot pannan.
Men inte så att hon var tvungen att besöka närmaste buske eller så.

Ljuden inifrån grottan hade slutat eka. Det enda som hördes var radion i bussen, där chauffören satt och puffade, medan Ellie stod lutad mot ett träd som gav uttrycket ’torrt som fnöske’ en helt ny mening. I ögonvrån såg hon en liten rynkig kvinna plocka osynligt skräp som hon sedan slängde i en sopsäck.

Ellie bannade sig själv att hon glömt solglasögonen på hotellet när hon såg att naturstäderskan varit vettig nog att bära Ray-Bans.
”Skulle du kunna flytta på dig fröken?” ropade kvinnan på engelska. Ellie tyckte hennes brytning lät förvånansvärt bra för att komma från en hundraårig grekiska. Kvinnan stegade emot Ellie som tog ett steg åt sidan. ”Jag tror inte att det finns något skräp här vid trädet”, sa Ellie snabbt.
”Det vet man inte innan man kollar”, log kvinnan. Hon var klädd i långkjol som en gång i tiden hade varit svart. Även blusens blåa färg måste ha blekts av solen, tänkte Ellie. Angående solglasögonen försökte hon att inte föreställa sig Pattys min om hon sett en hundraåring med Ray-Bans.
”Jag har varit här så länge jag kan minnas”, ropade kvinnan som förflyttat sig till ett annat träd. ”Man vet aldrig var Zeus kan ha skräpat ned.”
”Nä, det har du rätt i ”, sa Ellie som återigen lutade sig mot det torra trädet.
”Men du tror ju inte.”
”Tror på vad?”
”På gudarnas makt över ditt liv.”
”Va?” undrade Ellie överraskat.
Kvinnan plockade upp en tom vattenflaska från marken. ”Låt oss bara säga att den här platsen är speciell”, muttrade kvinnan.
Du med, tänkte Ellie och hoppades att grottvisningen snart var färdig. ”Du tror väl inte att Zeus skulle valt att födas i vilken grotta som helst?” fortsatte hon med en suck.
”Jag har faktiskt hört att han föddes vid Mount Ida”, svarade Ellie.
Kvinnan såg förnärmad ut. ”Alla riktiga greker vet att han är född här.”
”Jo, jag har hört det”, log Ellie. ”Vet du förresten hur lång tid de brukar vara där nere i grottan?”
Kvinnan ryckte på axlarna som svar. ”Din syster och pappa kommer gilla det. Mamma… inte så mycket.”
”Då känner du inte min familj. Pappa och Patty avskyr sånt här.”
Kvinnan log skevt. ”Vad kan jag säga? Gudarna kan få icketroende att tro och andra att förblindas.”
Ellie låtsades inte ens försöka förstå vad kvinnan menade med det. Hon lyfte istället blicken mot grottan för att se Ian och Patty kliva ut först av alla med stora leenden på läpparna.