Kapitel 2

En pappa Saunders som var intresserad av att prata med någon annan än en engelsman om något annat än fotboll under semestern var en ovanlig syn. Så trots att Ellie tyckte att utflykten nog uppfyllt hennes låga förväntningar kunde hon inte låta bli att le åt Ian, som på hemvägen lusläste broschyren om Dikteongrottan och frågade guiden när det var något han inte riktigt förstod. Ungefär 40 gånger.
Även Patty var involverad i samtalet. För varken hon eller Ian kunde dölja sin förtjusning över stalaktiter och stalagmiter och försökte pressa guiden på varje liten detalj om de fantastiska stenformationerna i grottan. Andra ämnen som avhandlades var Zeus kärleksliv (Pattys begäran) och Zeus krigande och idrottande (Ians begäran). Ian såg dock en aning besviken ut när guiden förklarade att Zeus inte deltagit i de första olympiska spelen. Inte i något följande OS heller för den delen.
Varför mamma Saunders var så tyst?
All energi hon hade kvar efter den omtumlande bussresan gick åt till att klamra sig fast vid sätet. Ibland pipa till av illamående eller blott förskräckelse när chauffören körde extra galet.

”Där missade du verkligen någonting, Ellie”, sa Patty för tredje gången när familjen stegade ut ur bussen med Martha i spetsen.
Ellie suckade. ”Kommer du att påminna mig i tio år om att jag inte vågade gå in i Zeus så kallade grotta?”
”Kanske.”
”Jag är i alla fall väldigt glad att du släpade med oss till Dikteongrottan”, sa Ian och gav Martha en fast klapp på axeln. ”Helt klart värt tio advokatstålar!”
”Absolut”, sa Patty. ”Håller du inte med mamma?”
”Jag säger bara en sak”, sa Martha lugnt. ”Nästa gång tar vi en taxi som vi kan säga åt att köra som en engelsman.”
Martha uppfattade inte skrattsalvan som följde. Hennes sinnen hade tagit sikte på den återbetalning av advokatstålar som hägrade vid biljettkontoret längre fram på strandpromenaden. Hon ansåg att hon hade betalat för att få se Zeus grotta – en farttokig chaufför hade inte ingått i avtalet.

Den kvällen var det dags för semesterns sista måltid. Familjen Saunders brukade skämtsamt kalla den för ’Den Sista Måltiden’. Som vanligt lottade de om vem som skulle få välja restaurang detta viktiga tillfälle.
Som vanligt föll lotten på Patty.
Ellie hade förväntat sig att Patty skulle välja den där restaurangen som resten av familjen var livrädda för. Där kyparna dansar medan de tar beställningar och helt oväntat kan rycka upp den gäst som ser mest ängslig ut för en svängom.
Den mest ängsliga gästen brukar variera mellan Ellie och Martha, vilket var anledningen till att de utan framgång försökt införa ett veto.
Traditionen var att alla skulle klä upp sig till tänderna och att den som lotten föll på skulle presentera sitt val nere i hotellobbyn 20.45. Traditionsenligt hade Patty tjuvlånat den klänning som Ellie självt tänkt bära. Traditionsenligt berättade hon sedan att Ellie och Martha skulle slippa dansande kypare.
För att sedan traditionsenligt berätta att hon skojade. Säga att de dansande kyparna trots allt serverade den godaste maten på Kreta. Och inte hade jeansshorts på sig. ”Så faktum är att ni borde vara väldigt nöjda med mitt val.”

Till Ellies glädje drogs kyparna som flugor till Marthas aura av ängslighet och den skvätt illamående som fanns kvar. Hon blev inte ens irriterad när en av dem påpekade att endast en grekisk gudinna kunde ha Pattys hudfärg och mörka lockar, och frågade om hon möjligen var adopterad? När Ellie släckt lampan i rum 104 för sista gången denna sommar kunde Patty inte bestämma vad hon helst ville prata om. Stalaktiterna i grottan eller det faktum att hon blivit kallad grekisk gudinna.
Ellie ville helst inte prata alls.
”Du förstår väl vad det här betyder?” sa Patty.
”Jag vet inte vad du syftar på men jag antar att svaret är nej”, svarade Ellie trött.
”Att jag blev kallad grekisk gudinna förstås!”
”Det betyder att du tydligen har brunast armar på flyget hem. God natt, Patty.”
”Ja, det kan du ge dig sjutton på att det betyder”, sa Patty stolt. ”Det var kanske därför jag hade så roligt i Zeus grotta. Som att jag hörde hemma där.”
”Innan idag så visste du knappt vem Zeus var. Och jag är ganska säker på att du inte hade någon aning om vad en stalakit var”, muttrade Ellie. ”Så att säga att du hör hemma i en grotta som en gumma hittat på att Zeus föddes i är väl lite av en överdrift.”
”Det heter faktiskt stalaktit”, rättade Patty. ”Och jag visste visst vem Zeus var. Gudarnas konung!”
”Ta inte illa upp, men nu vill jag sova. Det har varit lite väl mycket prat om grekiska gudar för min smak idag.”
”Suris”, viskade Patty.
”Gudis”, viskade Ellie tillbaka efter en stund.
Båda skrattade till.
”Och förresten så vet jag inte om jag skulle kalla guiden för en gumma, Ellie. Hon var ju knappt 40.”
”Jag pratade inte om henne, jag pratade om tanten förstås.”
”Vem?”
”Hon i Ray-Bans. Som plockade skräp.”
”Jaha”, sa Patty förbryllat. ”Men jag såg inte…”
”God natt”, avbröt Ellie. ”Du vet ju att vi bara får sova i fem timmar.”
”God natt då.”
Patty tänkte att ibland var Ellies humor väldigt svår att förstå. Puffade till sin kudde och hoppades att hon skulle drömma om något grekiskt.

Ju äldre Ellie blev, desto mer medveten blev hon om att vissa saker inte gick att komma ifrån. Som att jobbet väntade som en pålitlig hund efter semestern till exempel.
Smärtsamt medveten.
Söndagkväll och två veckors permission från Helvetet började gå mot sitt slut. För varje sekund som passerade av Downton Abbey kände Ellie solbrännan blekna och magen plåga. Om hon varit tonåring hade hon ritat en snabb skiss av en glad tjej och blivit av med obehagskänslorna, men de senaste åren hade Caroline fått stå till tjänst. Caroline Phillips var varken penna eller papper, men ganska användbar ändå. Och rödhårig.
Caroline och Ellie blev bästisar redan som åttaåriga Manchesterflickor, så när Ellie flyttade till London ett år efter Caroline tvekade de inte att skaffa en lägenhet tillsammans. Blyga Caroline hade illtrivts i studentkorridor och välkomnade därför Ellie med öppna armar. Och Ellie i sin tur välkomnade Carolines insidertips om livet på universitetet. Efter universitetsåren hade Caroline haft turen att få jobb direkt och arbetade som bibliotekarie på en privatskola.
Ellie hade också turen att få jobb direkt.
Vilket leder oss till den där magen som plågar.

Som Ellie såg det var den största skillnaden mellan henne och Caroline att Caroline faktiskt hade roligt mellan 8.30-17.00 på vardagarna.
Då Caroline ännu inte kommit tillbaka från sin tågluff i Europa (den som Ellie varit med och planerat men i sista sekund kommit fram till att en sekreterarlön inte räckte till) blev Ellie så illa tvungen att bearbeta sin ångest på egen hand. Hon skulle förstås kunnat våldgästa Patty, men hon levde efter devisen att om man kunde undvika ett besök i Elephant & Castle så gjorde man bäst i att göra så. Ellie hade först inte förstått varför Patty frivilligt velat bosätta sig där. Det var förstås innan hon fick syn på Facebook-bilden av Pattys hyresvärd. Mannen hade ett utseende som skulle kunnat få Patty att bosätta sig permanent i Zeus grotta om han hade framställt den som ett slott och smilat tillräckligt brett.
Han hade vissa likheter med en viss Harding i Manchester.
Nästa gång Ellie påpekade det skulle straffet bli halshuggning med oslipad yxa.
När Ellie slutade tänka på Pattys hyresvärd och på stackars Caroline som blivit livrädd när hon insett att hon skulle spendera en månad på räls på egen hand flög tankarna återigen iväg till parasiten. En parasit som Ellie med all säkerhet skulle träffa på nästa morgon med tanke på att han råkade vara hennes chef.
Med betoning på chef.

Ellie hade jobbat som Charles Goodchilds sekreterare i snart två år. Det fanns tyvärr inget som tydde på att hon skulle slippa den sämsta datorn i Englands arbetarklasshistoria, kemtvättsrundor på arbetstid eller uppmuntran såsom ’Oroa dig inte, jag är SÄKER på att Goodchild tänker befordra dig snart’, inom de närmaste åren.
Den enda anledningen till att morgontrötta Ellie begav sig till kontoret i Fulham en timme tidigare än vanligt på måndagen var för att få arbeta i lugn och ro. Charles Goodchild hade annars för vana att avbryta henne minst en gång i kvarten med diverse irriterande meningar.
Han hade också för vana att anlända till jobbet precis klockan nio. Inte en minut tidigare. Verkligen inte en minut senare.
På många sätt tyckte Ellie att han mer påminde om en rigid sextioåring än den 34-årige webbutikschef han utgav sig för att vara. I andras ögon var han en äckligt framgångsrik entreprenör som lyckats med något de aldrig skulle få för sig att testa – att sälja importerad honung på internet. I Ellies ögon var han en man som blev grinig om hon råkade boka in honom på det näst billigaste hotellet under affärsresan i Florens när företaget kunde sparat pengar om han fick bo i ett gethus istället. En man som blev hispig om Ellie var på toaletten mer än tre minuter. En man som de senaste åren befordrat vartenda dammkorn på kontoret, förutom det dammkorn han placerat framför en dator som lät som en helikopter och tog tjugo minuter att starta.

För att minska konsekvenser av försovning sprang Ellie hela vägen från tunnelbanestationen till kontorskomplexet. Caroline brukade säga att Ellie måste vara den som glömde paraplyet flest gånger av alla Londonbor. Ellie var villig att hålla med då hennes klackar sicksackade mellan portföljer och skoluniformer. Hon gav portvakten ett hej och ett snabbt leende innan hon klev in i byggnaden med blött hår klistrat mot huvudet. Allt Ellie visste om portvakten var att han stått framför porten ända sedan Ellie började på HoneyHoney. Allt portvakten visste om Ellie var att hon måste vara den som glömde paraplyet flest gånger av alla Londonbor.

Ellie blev inte överraskad att kontoret såg ut precis som det hade gjort två veckor tidigare. Entreprenörsanda till trots var Charles Goodchild inte mycket för förändringar, vilket den låga omsättningen av sekreterare var tydligt bevis på enligt Ellie. Men hon kunde heller inte känna sig smickrad över att fått spendera två år med att springa Charles Goodchilds ärenden, eftersom han sällan gav sken av att uppskatta hennes arbete. Speciellt inte på lönechecken.
Ellie svor tyst för sig själv när hon såg ljuset i springan mellan golvet och dörren till Charles Goodchilds arbetsrum. Hon visste att hennes snåle chef aldrig skulle ha lämnat lampan tänd över helgen och blev därför mer irriterad än förvånad när hon hörde klumpiga steg inifrån hans kontor.
”God morgon, Ellie. Har du möjligen undgått att klockan bara är halv åtta?” Charles Goodchild, iklädd blommig slips, hade knappt hunnit öppna dörren innan han började tala.
”God morgon Charles. Och jag vet vad klockan är. Har du haft en bra semester?” undrade Ellie. Hon böjde sig ned för att starta hårddisken och drog av överdraget till datorskärmen.
Charles Goodchild skakade på huvudet. Den plötsliga rörelsen fick hans glasögon att vagga fram och tillbaka i ansiktet. ”Låg sjuk första veckan och veckan därpå fick frun för sig att vi skulle tälta i Lake District.”
”Låter som att slutet på semestern var bättre än början”, kommenterade Ellie högt för att överrösta helikoptern som kämpade för att starta.
Charles Goodchild höjde på ögonbrynen. ”Nej dra på trissor. Och ingen internetuppkoppling fanns det heller.”
”Precis som här”, mumlade Ellie och syftade på den timmen det vanligtvis tog henne att ladda internetsidor.
”Hur sa?”
”Inget. Vill du förresten att jag ska beställa en ny kalender till dig? Den du har nu har augusti som sista månad.”
Charles Goodchild viftade nonchalant med handen. ”Ja, gör det. Men beställ från den billiga sidan.”
”För all del.”
”Och se absolut inte den här timmen som beordrad övertid.” Charles Goodchild stängde dörren till sitt kontor.
”För all del.”

”Vad brun du är!”
”Och smal!”
”Och brun!”
”Sluta ljug nu. Lika smal som vanligt men då rakt inte brun”, muttrade Ellie. ”Såg ni inte Pattys Instagram?”
”Nåväl. Men jag trodde att det var sånt man skulle säga till någon som varit utomlands”, sa Hannah oförstående.
”Om de är bruna”, sa Kevin. ”Men smal är du i alla fall alltid”, fortsatte han. Ellie åt lunch med Hannah och Kevin som jobbade på samma avdelning. Varje gång som Charles Goodchild fört på tal att någon av dem skulle flyttas till högre positioner på en annan avdelning av HoneyHoney hade Ellie kommit på riktigt usla anledningar till varför de borde stanna kvar. Det verkliga motivet kunde hon förstås inte uttala högt. (Inte för att hon egentligen trodde att Charles Goodchild skulle bry sig anmärkningsvärt om hans sekreterare hotade att skära av sin egen kroppspulsåder om hon särades från sina kollegor).
”Nog om mig”, log Ellie. ”Jag vill ju höra vad ni haft för er! Hannah, hur var Paris?”
Hannahs leende strålade lika mycket som glanssprayen i hennes nyfärgade svarta hår. ”Bra”, fnittrade hon. Kevin tog en paus i smörgåsätandet för att le mot Hannah.
Ellie log som en fjant. ”Så… Berätta allt! Nästa gång får vi åka tillsammans så att jag också får gå på Louvren.”
”Jag var aldrig på Louvren. Det hanns liksom inte riktigt med”, erkände Hannah.
Ellie nickade. ”Det förstår jag. Jag har hört talas om sommarköerna där, det verkar ju fruktansvärt! Men Eiffeltornet besökte du förstås?”
”Självklart”, log Hannah. ”Det skulle jag inte vilja missa för hela världen. Eller vi skulle inte vilja missa det, menar jag.”
Det blev tyst en stund innan det gick upp ett ljus för Ellie. Hannah log mystiskt. Till och med Kevin drog på smilbanden.
”Du skaffade dig en fransman!” utbrast Ellie. ”Vad romantiskt… och i Eiffeltornet av alla ställen.”
Kevin skruvade på sig. Han hade en tendens att göra det så fort Ellie och Hannah diskuterade det motsatta könets egenskaper.
”Oj förlåt”, sa Ellie. ”Vi kan ta det där sen Hannah, jag vill höra allt!”
”Faktum är att vi kan ta det nu. Det är väl lika bra”, rodnade Hannah blygt. Hon vände sig mot Kevin och la sin hand framför hans tallrik.
”Ellie… det är jag som är fransmannen”, förklarade Kevin viktigt.
”Min fransman”, kuttrade Hannah.
Ellie gratulerade det nya paret.

Resten av dagen tänkte Ellie att hon skulle skära av sin kroppspulsåder om hon var tvungen att jobba på samma avdelning som Hannah och hennes fransman. En fransman som Ellie visserligen tyckte mycket om, men som hade alltför genuint intresse för fiske för att vara pojkvänsmaterial. Ellie förstod helt enkelt inte hur Hannah, som ofta berättade om våta drömmar om Orlando Bloom, kunde nöja sig med en Kevin-på-jobbet. När Hannah och Kevin smög iväg från sina skrivbord för att hångla på toaletten tog Ellie tillfället i akt att tala med Charles Goodchild. Hon knackade på hans dörr och var noga med att inte gå in förrän hon tilläts. Charles Goodchild var nämligen noga med sådant.

Att be sin sekreterare slå sig ned var däremot inte sådant som Charles Goodchild var noga med.
Ellie stängde dörren bakom sig och ställde sig framför chefens skrivbord. Charles Goodchild såg lätt förskräckt ut.
Innan han hann säga något tog Ellie till orda. ”Jag har tänkt på det du sa om Kevin och Hannah innan semestern.”
”Jaså?” sa Charles Goodchild i ointresserad ton.
Ellie nickade. ”Jag tror helt enkelt att jag överreagerade. Jag har ändrat min åsikt, jag tycker att de förtjänar högre positioner. De arbetar hårt båda två.”
Charles Goodchild sken upp. ”För en gångs skull är vi helt eniga. Jag har tänkt lite på det här under semestern och kommer tillkännage deras befordringar imorgon.”
”Toppen”, sa Ellie stolt. ”Så när ska de börja på våning två?”
”Nej nej, de ska fortfarande arbeta här. Det vore dumheter av mig att låta så talangfulla personer gå från Försäljning. Pengar pengar, du vet.”
”Jag är helt enig.”

Det regnade mer i Ellies huvud än i himlen den eftermiddagen. Men skyfall övergick i duggregn vid tanken på att äntligen träffa en bästa vän. Carolines flyg från tågluffens sista anhalt Belgrad hade anlänt till Heathrow samma kväll. Ellie skyndade sig så gott hon kunde men fick dåligt samvete över att än en gång låta Caroline vänta. Hon hade också dåligt samvete för att ha lämnat sin bästa vän i sticket i en hel månad. Förhoppningsvis hade resan gjort Caroline, som knappt vågade gå på Sainsburys själv, lite mer självständig. Men Ellie hade inte höga förhoppningar om saken. Om man jämförde med Patty tog Ellie inte direkt för sig av livet, men om man jämförde med Ellie tog Caroline verkligen inte för sig av livet. Pappa Saunders brukade skämta om att Ellie var Carolines motor.
Vem vill vara en motor?

Underligt nog kom Ellie först till puben som enligt måndagslagen var öde. Hon hade sikte på bordet längst ifrån paret bestående av snygg kille och tjej med pojkfrisyr. Hon hade ju fått nog av kuttrande för en hel livstid. Hon beställde in två Staropramen. När bartendern tappade upp ölen i stora glas spilldes mer än vad som prickades rätt.
Ellie tänkte att det var därför unisextoaletten på jobbet såg ut som den gjorde. Ölaptit förstörd.
Någon knackade henne på axeln. Ellie vände sig om. Vad kunde den korthåriga tjejen vilja henne?
”Såg du inte oss?”
”Jo.”
”Men varför sa du inte hej? Vi har ju inte setts på en månad!” utbrast den korthåriga tjejen.
”Caroline!” utropade Ellie förvånat och glömde bort att hon skulle betala för kisset.
”Ellie! Du ser fantastisk ut!”
”Du med”, ljög Ellie. Någon som var mindre lättlurad än Caroline Philipps hade sett igenom osanningen. ”Vad har hänt med ditt hår?”
Caroline drog handen genom den korta frisyren som Ellie trott tillhörde någon mer futuristisk Londonbo än en bästa vän. ”Klippt”, förklarade Caroline. ”För att göra en lång historia kort träffade jag en underbar kille i Hamburg som sa att jag bara måste ha kort hår.”
Ellie blev mållös.
”Ska någon betala för de där?” avbröt bartendern.
De bästa vännerna ryckte fram sina betalkort samtidigt. Caroline gav världsvant tillbaka kortet till Ellie och sa sedan till bartendern att tappa upp en till öl. ”Pablo vill också ha en. För det är någon jag vill att du ska träffa, Ellie.”
”Tog du med den underbara killen från Hamburg hem till London?” viskade Ellie med misstro i rösten när de gick mot bordet som hon försökt undvika.
”Nej inte han! Pablo är så långt från en frisör man kan komma.”
”Jaså?” sa Ellie.
”Ellie här trodde att du var frisör”, skrattade Caroline när de två vännerna och Pablo andades samma luft.
”Frisör?” Pablo lyfte på ögonbrynen när han insåg att bästisen till hans världsvana flickvän hade mage att misstänka att han fann nöje i att röra vid främlingars hår.
”Det är jag som är Ellie”, sa Ellie och sträckte fram handen. ”Så vad jobbar du med om du inte klipper hår?”
”Finans”, svarade Pablo. Han tog ett löst grepp om hennes hand. Ellie hade precis läst en artikel om kroppsspråk men kom inte ihåg vad ett sladdrigt handslag ville säga.

Några pints senare hade Ellie fått reda på att Pablo hade spanskt blod men räknade sig som engelsman eftersom han var född i London. Han och Caroline träffades under en sightseeingrunda i Rom och hade sedan rest genom Europa tillsammans. Oftare i luften än på räls, hade Caroline påpekat. Underförstått hade Pablo Paella varit snäll nog att bjuda sin korthåriga flört på flygresor. Ellie försökte sitt bästa att tycka om bästa väns nya kille.
Men det gick i motvind.
Caroline trodde inte att Ellie såg när Pablo bestämt flyttade undan Carolines hand när hon lagt den på hans. Under ett av Pablos många toalettbesök förklarade pedagogiska Caroline för Ellie att Pablo inte tyckte om offentliga ömhetsbetygelser. Ellie nickade förstående.
För hon ville inte visa sig oförstående när det gällde vänner och deras spanjorer.

”Var har du ryggsäcken förresten?” frågade Ellie när bartendern vänligt bett två vänner att avlägsna sig från lokalen. Pablo hade ursäktat sig en timme tidigare. ”Jag kan slå vad om att den är proppfull efter en månads shopping”, la hon till skämtsamt.
”Jag tog faktiskt inte med mig ryggsäcken hit”, svarade Caroline.
”Jaså, jag trodde inte att du hunnit lämna den i lägenheten. Jag städade hela förra helgen, så jag blir väldigt upprörd om du säger att det inte syns”, sa Ellie och drog på munnen.
”Ryggsäcken är hos Pablo. I City.”
”Men det var väl opraktiskt? Du har väl med dig ombyte till imorgon?”
Caroline tittade ned på fötter som inte tycktes kunna stå stilla. Hon lyfte sedan blicken. ”Jag hade tänkt att flytta till City. Till Pablo typ.”
”När då?”
”Redan typ.”
”Caroline Philipps. Har du verkligen tänkt igenom det här?” undrade Ellie chockat. ”Och hur har du tänkt att jag ska ha råd med en hel lägenhet?”
”Oroa dig inte för det”, försäkrade Caroline. ”Pablo har betalat hyran för nästa månad. Och jag har lagt ut annonser på Gumtree, det kommer några och tittar på rummet imorgon kväll.”
”Så du säger att du lagt ut annonser och främlingar kommer och kollar på lägenheten?” sa Ellie med förskräckelse i rösten.
”Typ.”
”Och att du ska flytta till en spanjor som du känt i ett par veckor?”
”Typ.”
Ellie lutade sig så hårt mot fönstret på pubens framsida att hon kunde känna värmen från stearinljuset som brann på insidan. ”Förlåt Caroline, men jag har bara aldrig hört något… liknande”, fick hon fram till slut.
”Du får ju det att låta som att det är något dåligt.”
”Tycker du?”
”Ja, det tycker jag. Vi kommer och städar ur rummet imorgon förmiddag. Pablo har till och med tagit ledigt för att hjälpa mig.”
”Men jag har inte tagit ledigt”, sa Ellie. ”Så vi ses inte imorgon förmiddag.”
”Då ses vi när vi ses helt enkelt”, sa Caroline lättsamt och gav Ellie en kram.

Två bästisar gick åt motsatta håll. Ellie fnyste åt tanken att Caroline skulle ta tunnelbanan till City. Hon kunde ha haft gångavstånd om hon velat.
Om hon velat.

Natten kändes lång. Som att man hade något spännande att se framemot. Men vad hade Ellie att se framemot? En ny rumskompis som skulle dra in löss till vardagsrummets heltäckningsmatta.
Kanske skulle Patty vilja lämna gängbråken och flytta in.
Bo med sin lillasyster.
Mamma Saunders skulle bli glad.
Vid närmare eftertanke… När helvetet fryser till is.
Och inte då heller.

Ellies tankar försvann någonstans i det värsta åskovädret i mannaminne.
Hon somnade.
Så hon hörde aldrig när fem grekiska gudar flyttade in i lägenheten mittemot.
Var det någon som hört?